Januari 31, 2008

Varsågod: Ett garv

Ibland går det inte som man har tänkt sig. Ibland går det åt helvete.
Trollkarlen Bingo, klädd i en fläckad slängkappa med luggad hög hatt över öronen, knäböjer på scenen, lägger huvudet i händerna och gråter. Över publiken regnar blod och fjädrar. Ibland går det fel, eller i alla fall inte som man har tänkt sig.

Ta till exempel senaste gången jag och Anders Jelving testade båt, den Chaparral 275 SSi som du kan läsa om på sidan 30. Platsen är Lidingö utanför Stockholm, vädret kallt och klart och jag gör mig beredd att filma. Vanligtvis har jag med mig en liten, vattentät videokamera som jag kan hålla i en hand, men den här gången ska vi testa en fläskig bjässe som jag är tvungen att hålla med båda händerna.
Och för att överhuvud taget kunna se vad jag filmar måste jag titta in i ett okular, till skillnad från den lilla kameran där jag kan titta på en utvikbar skärm. Det betyder att jag inte ser vad som händer utanför kameran, och jag har ingen hand över till att hålla fast mig. Anders Jelving, ska tilläggas, är en jävel på att köra båt. Han gör allt för att den arma Chaparralen ska studsa i sjön, tappa greppet och visa vad den går för. Chaparral 275 SSi gör 47 knop (47,5 knop med en passagerare) och det är som att sätta sig i en cabriolet utan säkerhetsbälten och bränna rakt ut på en frusen potatisåker i 90 kilometer i timmen.
Då vill man gärna hålla i sig.

Han har en nackdel också, den gode Anders. Varningarna kommer alltid sekunden e f t e r att han har gjort en Evel Knievel- sväng.
Jag sitter bakom Anders, på en glatt soffa av konstläder, med ögat i kamerans okular och tror att jag befinner mig långt från havet och 47 knop.
Det gör ont att inte vara beredd i en båt.
Samtidigt som Anders svänger 90 grader kommer orden:
– Håll i dig!

Iklädd mitt hala Gore-Texställ, sittande på det ännu halare konstlädret, förvandlas mitt arsle till en smörklick i en traktörpanna. Jag far in i sidan av båten likt Kenny Bräck dunkade in i väggen på Texas Motor Speedway år 2003.
Svimmar.
Vaknar efter några sekunder, skrattar och undrar var jag är.

Det blev inte som jag tänkt mig. Men filmsnutten var bra, och det viktiga är att publiken får bra underhållning. Det tyckte inte trollkarlen Bingo, trots att publiken älskade hans show. Bingo avslutar alltid sin fem minuter långa föreställning med att kasta upp
en duva i luften som sedan flaxar runt i lokalen innan den landar på hans trötta top-hat. Bingo tar tag i duvan och kastar den rakt upp i takfläkten. Succé!

Baren i Chattanooga, Tennessee är fylld till brädden med 400 ölstinna amerikaner som skrattar så att ölet sputar, någon ramlar av stolen och de flesta kämpar för att få luft. Mitt på scenen, i ett regn av fjädrar, har Bingo knäat. Han bölar fram:
– Sluta skratta, ni är vidriga!
Publiken tror att det också är en del av showen och de skrattar ännu mer.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, och ibland går det åt helvete. Men det viktiga är att någon uppskattar det man gör. Alltså: du får gärna skratta åt mig, surfa bara in på maringuiden och leta upp filmen med Chaparral 275 SSi.
Jag bjuder på det.

Paul Bogatir
Chefredaktör

Tyck till om ledaren! Kommentera här nedan eller maila.

Paul Bogatir

Ledare | Kommentarer (1) | Tipsa en vän

Ny kommentar:

Namn:

Kommentar:

1 kommentarer