Maj 28, 2007

Sjömanskap?

När jag mönstrade ombord på Flying Clipper, en tremastad bramsegelskonert på 60 meters längd och med en masthöjd på drygt 40 meter, fick jag en villkorad order. Ingen landpermission innan jag kunde rabbla namn och funktion på varenda tamp ombord. Och greppa dem med bindel för ögonen. Ingen förklaring gavs. Jag antogs förstå att lägga av fel tamp (lossa fel lina) en stormig natt med ett tiotal man uppe i riggen för att beslå segel kunde kosta liv. Andra kvällen i Falmouth fick jag landpermission och kunde för första gången i mitt liv äntra en pub och för första och sista gången i mitt liv smaka en gin&pep, dåtidens populäraste shot. Den smakade tandkräm.


Under den sex månader långa resan hann jag bekanta mig med rom&cola, lära mig Treat me nice utantill, höra revolutionens skott på håll utanför Santiago de Cuba och sakta men säkert greppa honnörsordet som ingen begriper sig på men alla använder: sjömanskap. Att vissla ombord på Flying Clipper var dåligt sjömanskap. Det var att be om storm. Att klättra genom björnhålet (bäst beskrivet som hålet i en plattform vid undervantens infästning i masten 25 meter upp) var dåligt sjömanskap. Man skulle klättra runt det. Livsfarligt eller inte. »One hand for you, one for the company« innebar att man alltid skulle hålla i sig med en hand. Det var ibland ogörligt, men gott sjömanskap. Somt vi lärde oss i sjömanskapets konst var nödvändigt och nyttigt, somt var blott tradition eller gränsade till skrock. En av Sjöbefälsskolans tyngre böcker på 1960-talet hette kort och gott Sjömanskap. Den handlade om lasthantering, stuvteknik, bruttoton och var dödligt tråkig. I fritidsbåtslivets värld har sjömanskap en helt annan betydelse. Där handlar det inte om liv och död eller hur torrlast ska stuvas utan om betydligt mjukare värden.

Begreppet sjömanskap tunnas ut och tassar över till andra honnörsords revir. Några exempel: Att ligga bi när dåligt väder varslas är en handling som »gott sjömansskap« täcker dåligt. Det är ytterst att vara rädd om livhanken och tänka på andras väl och ve. Att lägga sig en bit ifrån i natthamnen när möjlighet finns sägs vara gott sjömanskap. Men är det inte bara klokt grannskap eftersom man då slipper höra andras vardagliga små förtretligheter? Att inte gå för nära mötande eller upphinnande båt är bara vanligt hyfs och förnuft. Eller hur? Att den som har fendrarna hängande på friborden under gång brister i sjömanskap är allom bekant. Det tycker inte jag. Om han eller hon vill ha dem dunkande och slängandes hit eller dit är för det första hans eller hennes ensak, för det andra inget hot mot sjösäkerheten. Visst ser det slarvigt ut. Men det gör det hemma hos oss också med jämna mellanrum.

Att förtöjningsgodsets ändar har kardelfeber och är packad med knutar är möjligtvis opraktiskt. Och ser lika illa ut som skit under naglarna. Men inte mer än så. Att förtöja för storm är att vara rädd om sin egendom. Ingenting annat. En båtgranne sa på fullt allvar att ett rent motorrum var att visa gott sjömanskap. Jag vill kalla det rent motorrum. Som betalar sig när något fallerar och man ska dit med skiftnyckeln. Att ha ett tungt stockankare i kölsvinet som en sista reserv är lika naturligt som att ha reservhjul i bagaget. Så där kan man hålla på och bryta ner saker och ting man gör för att komma åt de underliggande orsakerna.

Som handlar om två av båtlivets grundbultar. Att förutse och att vara snål med risktagandet. Om väder och vind vänder oförutsett är det tryggt att ha mat och vatten för tre fyra dagar, fulladdade batterier för att säkra kommunikationen med dem som blir oroliga, och gott om tid att ta den nya läviken i besittning – som naturligtvis redan är utsedd. Om man måste ut i hårt väder handlar förutseendet om att sjöstuva allt. Ingen får ligga löst och fara ikring. Laga mat och dryck medan tid finns. Kolla att bränslet räcker. Väck med vattnet i kölsvinet. Gör upp rutten. På med varma kläder. Kör så besättningen och båt skonas. Jonas Ekblad är en mycket erfaren, kunnig och tänkande båtfarare. Han har skrivit böcker om sjömanskap, säkerhet och navigation. I en intervju längre fram i tidningen frågar jag vad sjömanskap står för i hans värld. Efter diverse resonemang skrotar han begreppet och ersätter det med »happy crew«. Och det köper jag. Att besättningen ska må bra under resans gång är själva poängen med båtfarandet. Det betyder lågt satt ribba för den oerfarna och en högre satt för den erfarna. Ingen mår bra av absoluta »måsten«. De uppfattas som moraliserande och inträdesbiljett till »sällskapet vi som vet hur det ska gå till på sjön«.

Det sällskapet gillar jag inte. De är en stoppkloss för ett avspänt, mänskligt förhållningssätt till båtlivet.

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän

Ny kommentar:

Namn:

Kommentar:

0 kommentarer