/COMMUNITY_Min_sida_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxBlogg - Elias JohanssonFÄRDPLANEN VAR SPIKAD. Termometern stod på behagliga 30 grader. Kompisarna väntade på en liten ö och resan dit skulle ta en halvtimme. Max. En kvart om det inte hade varit fartbegränsat
på vägen. Nu hade han packat båten med det som behövs när glada vänner ska umgås i Stockholms skärgård.
Han hoppade ombord och gladde sig åt att båten var nytvättad. Det hade tagit en stund att få bort smutsranden vid vattenlinjen – det var värt mödan.
Han lade sjökortet till rätta samtidigt som han vred på startnyckeln. Men bara för att märka att den gamla trogna 70-hästaren vägrade starta.
Mörker. Fast ändå inte. Solen gassade illvilligt. Han lyfte på motorhuven medan stressen steg. Svetten började rinna längs ryggraden. Vaffan var det nu då?
Tiden gick. Luften stod stilla. Tändstiften såg okej ut och ja, det fanns bensin kvar i tanken. Återstod bara att ta upp mobiltelefonen
och ringa den lokala verkstaden. Jo, nog kunde de titta på motorn men först om ett par veckor. De var mycket nu …
Solen gassade allt mer intensivt. Svetten rann än värre och nu inte bara längs ryggraden. Kompisarna väntade. De goda råden steg allt mer i kurs.
Grannen som var fena på båtmotorer kanske skulle kunna hjälpa till?
Den vänlige och händige grannen dök upp efter drygt en timme. Gjorde det han kunde för att hitta felet men gav upp ungefär samtidigt som vännerna började styra hemåt efter en underbar dag med sol och bad ute på den lilla ön.
Dagar flöt på med otaliga startförsök och goda råd från alla möjliga håll. Den lokala verkstaden hade fortfarande inte tid. Nu skulle hans syrra och hennes 8-årige son komma och hälsa på. Den senare en plirig friskus med stort båtintresse som blev märkbart besviken när han fick höra att båtmotorn inte fungerade. Det skulle alltså inte bli någon åktur?
Pojken fick ändå lov att gå ner till sjön och titta på det hopplösa fallet. Och ja, han fick även lov att göra ett startförsök. Fast egentligen var det ingen idé …
Tio sekunder senare spann den gamla 70-hästaren som en katt. Längre tid än så tar det inte för en 8-åring att sätta i dödmansgreppet.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:

Thu, 26 Aug 2010 12:23:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2812853_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxVI BORDAR, ÄNTRAR OCH TESTAR allt som rör sig på sjön med tonvikt på begagnade segeloch motorbåtar.”
Så skrev upphovsmannen Mats Göthlin i Båtnytt nummer 8/98 och därmed hade han dragit i gång en mycket populär artikelserie. Vi kallar den för Flygande besiktning och har klarat av 67 sådana genom åren. I 65 av fallen har det gått ungefär som planerat. Vi har fått komma ombord och titta på båtarna och serverats charmiga, imponerande och ibland dramatiska berättelser om människors båtar och båtliv.
Följande kan konstateras: Båtmänniskor är i regel trevliga och kunniga. De allra flesta är också imponerande duktiga när det gäller allt från båtmanövrering till underhåll. Många har gjort fina förbättringar på sina flytetyg. I stort och smått. Vi har sett exempel på allt från dem som har uppfunnit nya trimanordningar till seglet till dem som har rivit ut hela inredningen och byggt en ny och bättre. Alla som har varit på sjön har också varit med om något intressant. Vi har fått historier om spektakulära grundsmällar, spännande nattseglingar, heroiska räddningsinsatser, hisnande surfar och fantastiska semestrar i Sveriges världsunika farvatten. Hur var det då med de båda Flygande besiktningarna som inte gick som tänkt? Jo, den ena gällde
en liten och rejält övermotoriserad sportbåt som jag bordade och äntrade vid Revengegrundet utanför Sandhamn. Ägaren skulle jäklar anamma visa vad båten gick för och innan jag ens hann
göra kameran skjutklar var vi uppe i mer än 40 knop i den öppna havssjön. Båten flög fram i en galen galopp och när vi mötte en extra elakartad våg så trodde jag aldrig att vi skulle landa.
Men det gjorde vi.
Jag fann mig själv liggande under passagerarstolen uppe i hörnet av sittbrunnen. Smärtan i ryggslutet var olidlig och när jag gick i land i Sandhamn så var det med hjälp av två snälla hamnvärdar.
Den andra gången hade jag bordat och äntrat en större segelbåt. Allt gick bra ända tills ägaren ångrade att han hade berättat om sina semesterplaner. Jag kanske inte alls var från Båtnytt utan en tjuv som skulle länsa hans villa i lugn och ro nu när jag visste exakt hur länge han skulle vara på båtsemester.
Jag visade legitimation men det räckte inte. Mannen var ursinnig och punktmarkerade mig hotfullt tills jag fick tag på ett exemplar av Båtnytt på Pressbyrån i Vaxholm och kunde bevisa att jag faktiskt ingick i redaktionen. Numera har jag därför alltid ett färskt exemplar med mig på mina uppdrag.
I 65 fall av 67 är Flygande besiktning dock en kul grej för alla inblandade. Vi fortsätter att patrullera sjöar, skärgårdar, kust och hav. På sidorna 64–69 i detta nummer hittar du några favoriter i repris. På sidorna 56–59 finns en pinfärsk.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:
Tue, 20 Jul 2010 09:16:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2721109_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxNÄR DEN GAMLE MANNEN INTE KOM TILLBAKA på eftermiddagen som han brukade anade hamnkaptenen oråd. Visserligen var vädret strålande, gubben hade inga tider att passa och fisken kanske nappade som aldrig förr. Men ändå. Han brukade vara punktlig och magkänslan sade att någonting inte stämde.
Att något var fel bekräftades senare när Sjöräddningssällskapet hittade båten drivandes utanför Kungsbacka. Den gamle låg död bredvid båten och hade knutit fast en tamp runt handleden
i ett desperat försök att rädda sitt liv. Utombordaren var uppfälld och allt tydde på att något hade fastnat i propellern. När han skulle avlägsna föremålet föll han i och lyckades sedan inte ta sig ombord igen.
Det var denna händelse plus några liknande som fick oss att testa badstegar i Båtnytt. Om man ska lyckas ta sig ombord efter att ha fallit i utan hjälp från någon annan vill det till att båten har en badstege som fungerar. Och som kan fällas ned av en person som ligger i vattnet. Något som på tok för sällan är fallet.
Under testen fann vi att badstegar ses som något nödvändigt ont. Något som båttillverkarna döljer under luckor eller minimerar till det obefintliga. I många fall är de också säkrade i uppfällt läge med
prydliga remmar eller snoddar. Väl utom räckhåll för den stackare som har råkat trilla i vattnet.
Sex år har gått sedan jag simmade omkring mellan båtarna i Wasahamnen och fann hur glest det var mellan badstegar som fungerade. Och på de sex åren har inget, eller i alla fall ytterst lite, gjorts för att förbättra bastegarna på båtar över lag. Det slog mig då en man i 40-årsåldern nyligen klev snett då han skulle ta sig iland från sin moderna segelbåt i Viggbyholms gästhamn. Han simmade,
som de flesta skulle ha gjort, till aktern på båten för att ta sig ombord via sin badstege. Men bara för att finna att han inte förmådde öppna luckan som dolde badstegen. Inte på sin båt och inte på någon av de närmaste grannbåtarna. När han försökte ville underkroppen bara glida
in under båten med de panikkänslor som det för med sig. Lyckligtvis råkade jag strosa förbi på bryggan och kunde hoppa ombord och hjälpa till.
Många badstegar fungerar alltså inte när fan är framme och när de verkligen behövs.
Gör din?

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:
Thu, 17 Jun 2010 09:31:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2692805_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxKAN DU LYFTA 75 KILO en meter över marken på en sekund?
Om svaret är ja så är det imponerande. Det betyder du är stark nog att utverka en hästkraft. Om så bara för ett ögonblick – men ändå.
I vidundret på sidan 58 i detta nummer trängs 3 700 hästkrafter under motorhuven. Därför är den god för 160 knop.
Imponerande eller bara galet? Jag vet inte. Har inte bestämt mig. Men visst kittlar blotta tanken att åka världens snabbaste båt. Mest för att den är så sagolikt kompromisslös. En råare och mer opraktisk båt får man leta efter.
Nåväl.
Det finns fler flytetyg som imponerar. Ta till exempel en modern vattenskoter modell värsting. En sådan har ungefär 250 hk. Men själva ekipaget väger drygt 400 kilo. Det betyder att den har nästan lika många hästkrafter per kilo ekipage som nyss nämnda 5-tons muskelvidunder. Värt att notera är också prisskillnaden. En riktigt potent vattenskoter kostar i runda slängar 170 000 kronor (nypris). Vidundret går löst på 10 miljoner.
Jojatackar.
Som vanlig dödlig kan man alltså skaffa sig ett av världens mest potenta flytetyg. Med alla fördelar sådana har. Till skillnad mot en monsterkatamaran är vattenskotern praktisk. Så praktisk
att både Kustbevakningen som Sjöräddningen har vattenskotrar som självklara hjälpmedel i sin vardag. En vattenskoter sticker noll och ingenting och kan så gott som köras på ett fuktigt stenrös. Vidare är den lätt att köra, underhålla, sjösätta och torrsätta.
Varför denna lovsång till vattenskotern? Jo, för att den får oförtjänt mycket skit. De som skriker högst är de som aldrig har varit i närheten av en sådan. Det brukar heta att vattenskotrar far omkring som bålgetingar i badvikar och att ett vattenskoterförbud därför är det enda raka. Men det är fel att klandra redskapet. Det som ska stävjas är buskörningen i de få fall den numera förekommer. Att busköra i badvikar är förbjudet oavsett om man sitter på en vattenskoter, i
en snurrebåt eller något annat.
Att köra i cirklar och låta sig rusas av accelerationen och manövreringsförmågan är kul en stund. Men snart upptäcker man vattenskoterns verkliga styrkor. Att de kan köras näst intill ljudlöst
(Båtnytt har ljudmätt och häpnat) på ställen som man aldrig kan nå med en vanlig båt.

Läs om den pågående vattenskoterdebatten på sidan 64–67, 56 samt sidan 25 i Båtnytt nr 6.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:

Wed, 09 Jun 2010 10:59:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2680706_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxNÄR SOLENS STRÅLAR äntligen börjar värma på försommaren ringer telefonen på redaktionen. Ofta och mycket.
Ett angenämt problem.
Då ringer de som ska slå till. Det kan låta så här:
– Hej, jag heter Ove och står i begrepp att köpa en ”Båtelibåt 27:a” som jag har sneglat på länge. Den är inte billig men jag tror att den är värd sitt pris. Ska jag slå till tycker du?
Jag harklar mig för att vinna tid. Har jag testat den så kan jag den utan och innan. Eller så är det någon i Båtnytts vassa testlag som har tagit pulsen på sagda skapelse och då gäller det att läsa innantill.
– Jodå, den är fenomenalt kursstabil i alla lägen. Och så är det lätt att falla för inredningslayouten som är svårslagen. Men är man över en och åttiotvå lång så får man huka sig i ruffen …
Och så har den stängd förpulpit på sämsta USA-manér. Han i andra änden på linjen, för det är oftast en han, gillar vad jag säger. Drömmer sig bort och är redan ute på en bekymmersfri resa i sin Båtelibåt 27:a på en solglittrande fjärd.
Båtfolket över lag har en tendens att köpa båt med hjärtat. Därför kan man leva med eventuella skavanker utan att det stör för mycket. Inget fel i det. Tvärtom.
Men det finns gränser.
Fungerar inte motorn så är det så lagom lustigt. Eller om skrovet är ruttet eller om taket läcker. Därför har vi koncentrerat oss på att upptäcka de stora fallgroparna i detta nummer av Båtnytt.
Sidan 71 handlar just om akilleshälen – motorn. På sidan 59 ger Sveriges främsta begagnatexperter sina bästa tips.
Så Ove och alla ni andra som ringer och vill snacka båt. Fortsätt med det men läs gärna också Båtnytts stora begagnatspecial på sidorna 53–85 i detta nummer. Kolla upp det viktigaste innan ni slår till. Sedan kan man sluta grubbla och låta hjärtat styra. Att takhöjden är i lägsta laget eller att förpulpiten måste passeras med ett spralligt språng kan man leva med. Alternativt rätta till i efterhand.
Men att upptäcka att båten i grunden är usel är verkligen tråkigt.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:
Tue, 27 Apr 2010 13:59:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2611833_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxETT AV MINA FÖRSTA UPPDRAG som båtskribent var att intervjua designeresset Ocke Mannerfelt. Hade förberett mig noggrant. Visste precis vad jag skulle fråga och vilken vinkel det skulle bli. Sedan skulle det resultera i en artikel om hans tävlingsbåtar som skördade framgångar på tävlingsbanor över hela världen.
Men artikeln kom att handla om mer än så. För Ocke hade redan då en tydlig vision om hur framtidens båt skulle se ut i stort. Han menade att branschen som helhet var på väg åt fel håll med stora, tunga kolosser som drog på tok för mycket bränsle. Och att framtidens båt var en lättdriven Pettersson-liknande skapelse med smal vattenlinje och rak stäv som inte skulle kräva så mycket motor. Gärna i kombination med en modern (läs snål) motor.
Och se, nu när jag strosar på utställningen Allt för sjön, 13 år och åtskilliga spaltmeter senare så visas där en och annan ny båt med klara Pettersson-drag. Eller vad sägs om Greenline 33 (sidan 59) som är byggd enligt receptet rak stäv, smal vattenlinje och som dessutom
drivs med en hybridmotor. En annan nyproducerad båt med liknande skrovformer är Jens 28 (sidan 60).
För att få en uppfattning om hur den snedvridna utvecklingen i båtdesignen har varit behöver man bara blicka bakåt. När C.G. Pettersson konstruerade sina berömda motorbåtar fanns det inte så kraftiga motorer att tillgå. Motorer på ungefär 10 hk var vad som erbjöds och Pettersson fick optimera farten med bra design. Resultatet
blev just smäckra och lättdrivna båtar.
När de kraftfullare motorerna kom blev skroven allt kantigare och rymligare. Och vips var vi inne i en ond spiral där allt större och tyngre båtar krävde allt större och törstigare motorer.
De nyproducerade Pettersson-inspirerade båtarna som visades upp på Allt för sjön var få.
Men likväl välkomna trendbrott.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:Mon, 29 Mar 2010 15:12:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2590585_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspx”BÅTEN ÄR ALDRIG SÅ STOR som när den ska underhållas.”
Det brukade Bertil säga när han lättade på presenningen till sin stolta motorkryssare under vårens första värmande strålar. Han var vår båtgranne i klubben i slutet av 1970-talet och gillade egentligen vårrustningsjobbet. Men att klaga över arbetsbördan hörde liksom till. Precis som skinkmackorna, lättölen och kaffet som han, farsan och de andra gubbarna avnjöt under lunchpauserna.

Efter ett par helger med hårt slit sken båtarna och gubbarna i kapp. Sjösättningen gick som på räls och stämningen var precis så hög som den ska vara när vårrustningsjobbet är avklarat och det är dags för sjösättning.
Men så kom en vår då Bertil levererade sin obligatoriska replik på ett sätt som inte kunde misstolkas. Han hade fått nog. På riktigt. Kort därpå hade han sålt båten och syntes inte till på båtklubbens dammiga grusplan mer.

Om jag inte träffat Bertil på Utö i somras hade jag trott att han hade stigit i land för gott. Men nu kom han sättandes i en 6,5 meter lång aluminiumbåt god för 40 knop och var lyckligare än någonsin. För
nu hade han en båt som bara gav, utan att kräva något tillbaks. När det var dags för vårrustning tog han bara fram högtryckssprutan och spolade av det värsta. Sedan fanns det gott om tid över till allt annat som lockade i livet. I Bertils fall golf, vinprovning och squaredance.

I en studie som Stockholmsmässan har låtit göra talas det om att båtfolket kan delas upp i två grupper. Den ena gruppen består av ”sociala traditionalister” som har båtägandet som livsstil och viktig del av sin identitet. De är uppvuxna i båtfamilj och uppfostrade i en miljö som kretsar kring långa sommarseglatser och livet på båtklubben.
Den andra gruppen består av ”äventyrliga individualister” som ser livet till sjöss som en fantastisk källa till starka, minnesvärda upplevelser. Men inte mer. Båttypen spelar en underordnad roll. Klubbgemenskap är ointressant. Viktigast är upptäckarglädjen och naturen i den marina
miljön.

Dessa båda grupper har med andra ord helt olika syn på båtlivet. Bertil har, hur mycket traditionalist han än var på 1970-talet, bytt sida.


Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:Wed, 24 Feb 2010 14:56:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2557075_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxIbland blir det inte som man tänkt sig.
Som den gången vi länsade lojt i Mälaren en sen höst. Vi närmade oss Nockebybron och livet var precis så bekymmerslöst som det kan vara ibland. Farsan hade koll och förklarade att vi skulle gå under med god marginal. Masten på en NF är inte på långa vägar så hög som den segelfria höjden under Nockebybron.
Om man väljer rätt spann.
Jag kan fortfarande inte fatta hur vi tänkte. Men spannet som vi valde var en förarglig meter för lågt för vår sköna seglats. Det tog tvärstopp och jag minns att det haglade ner saker från riggen. Saxsprintar, lanternor, windex och gud vet vad.

Att få ner ett storsegel när vinden ligger på akterifrån är som bekant ingen lätt match. Men på något sätt lyckades vi. Snart nog tuffade vi för motor tillbaka igen för att välja rätt brospann.
Gjorde om, gjorde rätt.
Som om detta inte vore nog så hade vi bevittnat en annan maritim blunder bara någon timme tidigare. Den när en styrpulpetbåt hängde i sina förtöjningar en meter ovanför vattenytan i Hammarbyslussen
på väg ut till Saltsjön. Så kan det gå när man låser förtöjningarna på väg ner i en sluss.
När tamparna väl är sträckta är det för sent att göra loss.

Båtfolket är generellt sett mycket skickligt på sin sak. Men lik förbaskat går det fel ibland vilket det ofta och gärna skämtas om båtgrannar emellan. Historierna om hur det kan vara när fan är framme, till lands såväl som till sjöss, är många och underhållande.
Detta är något som kollegerna på Traktor Power kan bekräfta. En tidning som ofta och gärna frossar i bilder på traktorer som vält, kört ner i isvakar eller på annat sätt råkat illa ut.

Nu är vi inte bara ute efter berättelser om båtfolk som har misslyckats. Du är alltid välkommen att höra av dig i allt som rör Båtnytt och båtlivet. Men eftersom underhållningsvärdet är stort när det gäller blunders så kanske du vill dela med dig av storyn som du drog för båtgrannen i somras. Kanske har du också en bild på spektaklet? Den kommer att roa samtidigt som vi kan lära oss av varandras misstag.

Adressen är blunders@lrfmedia.lrf.se.Tue, 26 Jan 2010 15:05:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2533692_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxVi tog en sväng på sjön här om dagen.
Närmare bestämt den 27 november. En liten tur bara i Stockholms mellanskärgård och till ett ställe där jag har siktat säl vid flera tillfällen. Båten, en RIB på drygt sex meter med en skaplig fyrtaktare på akterspegeln, tuffade på näst intill ljudlöst. Och jodå, visst dök de upp strax norr om Möja. Först en, sedan en till och plötsligt var de fler än vad en normalfuntad kan hålla reda på.

Gladast över mötet med dessa mustaschprydda konstsimmare var Molly, 4, som bara någon minut tidigare var på vippen att nicka till i passagerarstolen. Loke, 7, framhöll att man visst kunde räkna sälarna om man bara räknade snabbt. De var minsann 312 till antalet. Varken
fler eller färre.

Vi slog av motorn och njöt av skådespelet. Kommenterade den fetaste av sälarna som bara låg och slappade på en klippa. Men också den driftigaste som hade fångat en braxen och nu låg på rygg i vattnet och stoppade i sig bytet med labbarna. Allt medan vi slog upp varsin
kopp gulaschsoppa ur en termos.

Att servera soppa i kopp är ett bra tips för alla som är på sjön i köldgrader, dels blir det skvimpfritt. Dels värmer soppan händerna samtidigt som den värmer inombords. Vi styrde västerut och passerade den plats där vi ofta och gärna stannar till och badar på
somrarna. Ett tångdoftande paradis som nu inte helt överraskande låg öde. Det var också här som jag såg en älg simma från en ö till en annan för ganska precis två år sedan. Först med högt huvud och kraftiga sparkar. Men vartefter vattnet kylde av den mäktiga kroppen tröt orken och snart syntes inte mycket mer än bara hornen. Men det slutade ändå lyckligt då han med stor möda och på skakiga ben till slut kunde ta sig upp på land.

Varför denna berättelse om båtliv i vinterskärgården? Jo, för att förvånande många menar att båtlivet bara hör sommaren till och att skärgården är död på vintern. Om man med död menar att skärgården är avfolkad och att det är glest mellan båtarna så är
det naturligtvis rätt. Men om man är ute efter en häftig naturupplevelse så är vintern så god som alla andra årstider.
Minst.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:Mon, 14 Dec 2009 14:12:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2510375_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxSOM PÅ EN GIVEN SIGNAL tog miljötänket fart.
Och det var på tiden.
För det som de största visionärerna bland båtkonstruktörer har talat om i årtionden börjar äntligen ta form. Mortorbåtar som är designade för att gå igenom vattnet i måttlig fart och inte bara studsa ovanpå i en vild och planande galopp. Och inte motorbåtar som bara växer på längden och bredden för varje ny modell som tas fram.

Ta nyheterna på Scandinavian Boat Show till exempel. En av de hetaste var Catch 7.5 (sidan 36) som tagits fram av tre nyutexaminerade grabbar från mariningengörsprogrammet i Kungälv
och som verkligen har tänkt. Och som anser att en trevlig tur till sjöss inte nödvändigtvis är detsamma som att åka fort. Enligt dem och allt fler konstruktörer är framtidens båt en deplacerande båt och en härlig blandning av gårdagens design och morgondagens teknologi.

Catch påminner i formen om den gamla klassiska Petterssonbåten
i linjerna. Men den är också begåvad med ett mycket lätt och hypermodernt vakuuminjicerat skrov. En lätt konstruktion med en liten bonus i form av en vattentunnel under skrovet som fylls när båten
står still eller kör i krypfart. Och som töms när det går litet
fortare. Allt för stabilitetens skull och på bästa Fjordling-manér apropå gårdagens design. Vakuuminjicerade skrov skonar miljön på ett effektivt sätt. De släpper ut minimalt med gift när de byggs samtidigt som vakuummetoden resulterar i lättare konstruktioner.

Nåväl, de tre friskusarna med Catch-båten är inte de enda som jobbar med ett brinnande miljö tänk. Nu kommer också Nimbus med världens första planande elbåt (sidan 12). En båt som toppar 27 knop och som hittar en behaglig marschfart i trakterna kring 22. Ingen dålig fart
med tanke på att den drivs av en elmotor. Nu har man bevisat att kraften finns. Nästa steg är att få båten att fungera längre än bara 20 sjömil.

Från och med nu kommer utvecklingen att gå snabbt. Framtidens båt är anpassad till ett specifikt fartområde, och hybridmotorer och elbåtar är vardagsmat. Skrov, såväl som motorer och drivsystem kommer att bli effektivare. Men det betyder inte att vi kommer att åka fortare på sjön. Snarare måste vi vänja oss vid det motsatta. Att ta det litet lugnare. Det är farten som kostar, och att nöja sig med att färdas i deplacementfart gör underverk för aktionsradien när man kör en elbåt.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:


Thu, 26 Nov 2009 09:45:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2496702_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxPLÖTSLIGT STOD DE DÄR. Väderbitna, friska, starka och i viss mån lättade över att det bara var en delsträcka kvar. Vi befinner oss på skeppsbron mitt i centrala Stockholm. Det är juni och i vimlet träffar jag Torben Grael, Mange Olsson, Roger Nilson och en rad andra besättningsmedlemmar i Volvo Ocean Race. De bjuder på hisnande historier om krockar med valar. Vilda kinesgippar i 30 knop. Sömnbrist. Besvikelse och frustration över att ha tappat mot konkurrenterna. Galen eufori efter att ha lyckats vinna någon delsträcka. Allt i en härlig mix.

Det är förstås inte lätt att sammanfatta 37 000 sjömil under ett kort snack. Men bilden är ändå tydlig. Att kappsegla jorden runt är ett äventyr som slår det mesta. Det tänker jag på när jag passerar en Maxi 68 på min väg till och från hemmahamnen för femtioelfte gången. Den ägs av Börje Jansson, och hade det inte varit för att den saknade mast där den ligger förtöjd vid sin brygga så skulle jag nog aldrig ha lagt märke till den. Men en segelbåt utan mast ser sorgligt skadeskjuten ut.

Börje är en fullfjädrad Bryggseglare och Manges, Torbens och Rogers raka motsats. De gånger han kastade loss sommaren 2009 kan räknas på ena handens fingrar. Dagen till ära har han hängt ut en blomlåda på mantåget. Jag stannar till för en pratstund och får en lektion. En lektion i konsten att bryggsegla. För Börje är det inte bara en konstform utan också själavård och det kravlösa båtlivet på en pinne. Varför masta på när man ändå ska masta av sedan? Typ …

– Viktigt för mig är att båtlivet inte kräver något engagemang. Båten ska bara finnas där som en tillflyktsort närhelst man får en stund över, och det räcker med vetskapen att man skulle kunna kasta loss. Om än bara för motor. Det räcker gott, menar Börje.
I detta fall är dock steget långt. Rorkulten är bortmonterad. Aktersnurran ligger i en låsbar låda på bryggan. Bordet i sittbrunnen är minst sagt överdimensionerat och sittbrunnsbänken pryds av ett diskställ som är fast monterat.
Så som sig bör på en båt som är optimerad för bryggsegling.

Välkommen till ett nytt nummer av Båtnytt. Den breda båttidningen som skriver om allt från dieseldoftande motorer till kolfiberriggar och sköna färdmål i när och fjärran.

För bryggseglare såväl som för jordenruntseglare.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:
Mon, 26 Oct 2009 12:50:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2468485_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxTa en eldriven moppe och korsa den med en bil, modell mindre, så kanske det växer fram en bild. En bild av hur det ser ut när Thomas Dorch kommer körande ned för en slingrig grusväg till Vallentunasjön. Jag är där av en händelse och undrar vad som är i görningen.

Vid stranden ligger en flotte. Inte vacker. Men dock en flotte med överbyggnad, solaltan och en motor på något som ska likna en akterspegel. Att den är hemsnickrad är inte att ta miste på.
Men ack så charmig.

Thomas är klottersanerare i Vallentuna. Har byggt flotten på lediga stunder och måste titta till den med jämna mellanrum. Såsom alla oroliga båtägare gör. Och jodå, motorn sitter kvar. En liten 2-hästare av märket Evinrude som får ekipaget att stöna på i drygt 2 knop. Såvida det inte är motvind.

Gott så. Vi slår oss i slang och noterar att vi båda är båtintresserade. Men han tror inte på mig när jag med fast och uppriktig min hävdar att det kan vara det mest inspirerande flytetyg jag skådat på länge. Jag
måste ju ha sett en del om jag nu jobbar på Båtnytt …

Men det är just det som är poängen i Båtnytts artikelserie ”Det billiga båtlivet”. Att det inte krävs några stora resurser för att komma på egen köl. Thomas flotte kostade drygt 5 000 kronor i material. Tiden som han lade ned minns han med glädje och allt annat än hårt arbete. Sakerna föll på plats som av sig själva. Precis som de brukar när man är sugen och motiverad.

I slutet av juli var det sjösättning och spännande värre. Kanske lite för spännande. Men den flöt. Mer än väl. Så väl att det nu har blivit många prestigelösa, bekymmersfria och avkopplande turer på Vallentunasjön. Utan GPS. Jag tänker på Thomas när jag läser om Johannes Fors och Linda Ericssons billiga båtliv på sidorna 44–48 i detta nummer. Också de med en fantastisk förmåga att uppskatta det lilla och det enkla. Båten fann de på Blocket i våras och så snart de hade betalat de 55 000 kronor som den kostade så öppnades en helt ny och spännande värld. En båtvärld innehållande Trangiakök, oljelampa, burkravioli, utedass, kylklampar och ljummet vin.

Jag har verkligen inget emot att sitta på en flybridge och lägga till en jätteyacht på paradbryggan med hjälp av en joystick om jag skulle få chansen. Eller att ta ett dopp i en uppvärmd jacuzzi på akterdäck när mörkret faller. Men att det skulle vara det bästa båtlivet är inte självklart.

Är det billiga båtlivet någonting för dig?


Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:
Fri, 18 Sep 2009 14:40:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2420765_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxEn gul Flipper 620 ligger i lätt och fin planing på Östra Saxarfjärden i Stockholms mellanskärgård. Försvinner i solglittret ibland. Kommer fram och försvinner igen. Siktet verkar vara inställt på restaurang Skärgårn i Linanäs på västra Ljusterö. Den rundar en udde snävt. För snävt. För där ligger ett lömskt grund som har förstört åtskilliga propellrar, drev, kölar och semestrar.
Det smäller rejält. Någonting singlar i luften. Förmodligen propellern eller en del av densamma. Sedan blir det tyst.

Jag ser smällen från redaktionsbåten en bit ifrån och förbereder en bogsertamp. Glider fram till den gula Flippern där en djupt bedrövad kille i 25-årsåldern vid namn Jonas har tiltat upp motorn för att bedöma skadorna. Propellern ser ut som en tulpan. Den fulaste tulpan som skådats. Han bor på en närliggande ö och behöver bara bogsering några sjömil. Jag tar Jonas båt på släp. Han hoppar över i min varpå en intressant diskussion om båtlivets jävligheter börjar.
Jonas kan för sitt liv inte förstå hur han kunde vara så klantig. Det grund, som nu är prytt med ett streck av hans bottenfärg, har han känt till sedan han var fyra år. Där har han fiskat abborre otaliga gånger med sin morfar. Det finns alltså inga ursäkter. Jonas är dummast i världen.
Jodå …

Självkritiken vet inga gränser. Men låt oss stanna upp ett tag och
tänka efter. Vi som seglar och åker motorbåt i Sveriges skärgårdar rör
oss i världens i särklass mest svårnavigerade farvatten. Det kryllar av grund i en mängd som saknar motstycke. Dessutom säger all
statistik att det oftast är på hemmavatten som grundsmällar sker. Fråga seglarprofilen Magnus Olsson som efter att ha vunnit Volvo Ocean Race 1997/1998 med EF Language också ställde upp i
Gotland Runt med samma båt. Då bar det sig inte bättre än att de gick på grund. Och det efter målgång och på väg in i Sandhamn där Mange har seglat fler gånger än någon kan hålla reda på.

När vi ändå är inne på ämnet ”lömska svenska farvatten” har vi en annan spektakulär grundsmäll färsk i minnet. Den när Volvo Ocean-flottan startade från Marstrand i mitten av juni och den spanska båten Telefonica Blue smällde på grovt strax efter rundningen av Pater Noster. Vid navigationsbordet satt en av världens bästa navigatörer med den modernaste och bästa navigationsutrustning som går att få.
Så Jonas, grundsmällar händer den bästa och det finns bara ett sätt att försäkra sig om att aldrig gå på grund.

Det är att välja sofflocket i stället för båten.


Har du gått på grund någon gång?


Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:
Tue, 18 Aug 2009 12:07:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2383459_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxStrax efter midnatt får kompisen Oscar nog. Flyger ur styrbordskojen i vredesmod och tar sig upp på däck i fem ursinniga språng. Arga hälar rumlar runt på rufftaket en stund och snart är han tillbaka igen under täcket i styrbordskojen.

Visste jag inte bättre hade jag trott att han hade blivit galen. Men eftersom vi har seglat ihop förr så kan jag lugnt ligga kvar i förpiken och garva åt spektaklet. För det är det gamla vanliga. Oscar står inte ut med ljudet av fall som slår mot aluminiummasten och nu var det åtgärdat.

Inget konstigt i att vara känslig för ljud, kan tyckas. Men ljud är ett komplicerat ämne. I samma vik som vi har valt för natten är det fest i sittbrunnen på en annan båt. Ett glatt gäng som plågar livet ur en oskyldig gitarr utan att Oscar bryr sig det minsta. Samma Oscar som tio timmar tidigare stod och hoppade på rufftaket lika hårt som nyss. Men då i extas för att SVOP (Svenska Offshore Powerboat-klubben) drog förbi med sina vrålåk. En orgie i V8:or, raka rör och framför allt – dånande ljud.

Eller musik som han kallar det. Att han sedan var pinsam nog att gå fram till en av muskelbåtarna med besättning och be dem varva lite på tomgång ”för allas trevnad” under en paus på Ingmarsö bekräftar
bara att V8:a-muller verkligen är njutning för honom. Paret med golden
retrievern i Sveakryssaren alldeles intill verkade dock inte uppfatta det sköna i den sången.

Hur som helst är upplevelsen av ljud, enligt de som vet något om audiologi* och psykoakustik*, olika för olika personer. Vilket vattenskotern är ett utmärkt exempel på. För trots att moderna vattenskotrar, enligt ljudmätningar som både Båtnytt och andra har gjort, går tystare än de flesta planande motorbåtar så är det just ljudet som irriterar vattenskotermotståndarna mest. Men till skillnad från vanliga ljudmätare har den mänskliga hjärnan förmåga att mer eller mindre fokusera på eller förtränga ett specifikt ljud. Allt beroende på vad man har för grundinställning. Man kan till exempel fråga sig om jaktplan som drar fram på låg höjd är maffiga eller outhärdliga. Eller om måsar är skräniga eller charmiga.

Här och nu – liggande i förpiken – bestämmer jag mig för att jobba med min egen grundinställning. Och aldrig mer låta en sådan simpel sak som ljud påverka mig negativt. Med rätt inställning ska jag bara stänga ute allt som jag tidigare har upplevt som irriterande. Men det är inte lätt. För kort efter att Oscar har landat i styrbordskojen igen börjar ett oväsen som är värre än något annat. Oregelbundna snarkningar.

* ”Hörsel studeras inom audiologi och psykoakustik. Det förstnämnda behandlar främst de fysiologiska sidorna medan det senare behandlar de psykologiskasidorna och hörselupplevelsen.”
WIKIPEDIA

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:Tue, 14 Jul 2009 09:06:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2356380_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxBara några timmar innan detta nummer av Båtnytt skulle gå i tryck var sidorna 12, 13, 14, och halva sidan 15 fortfarande blanka. Och jag ska villigt erkänna att det började kännas nervöst. Vad göra om det inte löste sig? Någon reservplan hade vi inte.
Men så ringde telefonen.

– Tja, det är jag – Gustav. Antar att det börjar bli lite brådis med texten. Den är på G så ta det bara lugnt. Och så ett garv som gav intryck av att han faktiskt hade läget under kontroll.
– Jag har haft det lite hektiskt här, fortsatte han. Och i samma stund plingade det till i datorn och manuset var på plats.

Hektiskt? Ja det kan man tänka sig. För den Gustav som ringde var Gustav Morin tillika Båtnytts man ombord på Ericsson 3 i Volvo Ocean Race. Strax innan ett inportrace i Galway på Irland hade han nu hittat en ostörd plats för rapportering till Båtnytt medelst laptop och mobiltelefon. En rapport som till en början osar besvikelse och frustration över teamets sistaplats på det sjunde benet. Men som sedan vänder och får en doft av jävlar anamma på ett sätt som skulle
få idrottspsykologer att applådera.

– Visst, konstaterar Gustav, har vi på Ericsson 3 visat oss vara som bäst på de långa benen då vi har fått stretcha ut lite och fått utnyttja vår uthållighet och båtfart. Inte minst i hårt väder. Men nu får vi dra nytta av att vara på hemmaplan där vi känner till förhållandena väl.

Det är en härlig inställning. Speciellt eftersom resten av tävlingen bara består av ”sprintersträckor” där det knappast blir tal om speciellt hårt väder eller att stretcha ut. Oavsett hur det går i resten av tävlingen har den nordiska besättningen på Team Ericsson 3 gjort en heroisk insats. Före starten i spanska Alicante var de högoddsare som var med för att
lära. Men när de sedan började rada upp pallplaceringar så växte respekten. Som kronan på verket lyckades de vinna sträckan Quingdao (Kina) – Rio de Janeiro (Brasilien). Den hårdaste och längsta sträckan (12 500 sjömil) i tävlingens historia.

När detta nummer är ute i butik har Volvo Ocean-cirkusen nått Stockholm. Ett gyllene tillfälle att bekanta sig med båtarna och besättningarna eller bara njuta av folkfesten.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:

Fri, 12 Jun 2009 11:07:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2316881_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxJag tar alltid ett djupt andetag innan jag går in i hall nummer sex på båtmässan i Düsseldorf. För där inne tornar de upp sig. Båtarna som jag – och jag erkänner det utan omsvep – har ett spänt förhållande till.

Eller båtar förresten – de är något annat. Jättar, bjässar, åbäken, schabrak, mastodonter, giganter …

Oavsett vilket representerar de ett båtliv som de flesta bara kan drömma om. Eller mardrömma. För det är inte lätt att hitta ett förhållningssätt till ett flytetyg för hundratals miljoner kronor. Om man nu ändå står ut med förnedringen att köa vid en monter en halv evighet, bli synad från topp till tå när man äntligen når fram till mahognydisken med bladguldsinfällningarm kan man få sig en doft av
livets goda. För då öppnas portarna till en båtvärld som bjuder på andra bekymmer än bottenfärg, kapell och toatömningssystem. Som beställare av en megayacht måste man bestämma sig för om man vill ha en eller två helikopterplattor, jacuzzi på flybridge eller i badrummet. Eller kanske rent av både och?

Efter en halvtimme i hall nummer sex brukar jag få nog. Och vara mer illamående än imponerad. För i en båtvärld där man oroar sig så mycket för guldkranarnas utformning och kristallkronornas placering ombord undrar jag om man inte har glömt vad båtlivet egentligen handlar om. Den som tar sitt kvällsdopp i en jacuzzi får inte känna doften av tång.

I detta nummer av Båtnytt ägnar vi oss åt det billiga och bekymmersfria båtlivet. Och gläder oss åt att det trots allt inte behövs några stora resurser för att få en lyxig tillvaro till sjöss. För när allt kommer omkring är Sveriges kuster, insjöar och skärgårdar lika vackra när man betraktar dem från en begagnad båt för 15 000 kronor som från en lyxyacht från Düsseldorfsmässans hall nummer sex.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:


Tue, 02 Jun 2009 14:43:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2306023_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxNej, den var inte Roys. Ej heller Rogers. Men många gånger kändes det som den var min. För jag trivdes så strålande bra på den sjömack där jag sommarjobbade under större delen av skoltiden.

Kunder lade till, tankade, köpte glass och kastade loss och smittade hela omgivningen med sitt bästa semesterhumör. Det var en härligt dieseldoftande tillvaro.

Det gällde att serva alla dessa glada båtmänniskor så gott det gick. Gärna i högt tempo, som mackbossen ständigt påpekade. Men inte så högt att kunderna kände sig stressade. Då skulle det gå ut över merförsäljningen. Om man kan sälja en Piggelin extra så ska man naturligtvis göra det. Tempot gjorde att juni och juli bara försvann där någonstans mellan maj och augusti. Men när det väl glesnade mellan båtarna på sensommaren fanns det tid över att bada, sola och framför allt – tjuvläsa Båtnytt. Allt detta på betald arbetstid.

Det var då jag förlorade mig i artiklar om Whitbread Round the World Race. Eller Volvo Ocean Race, som tävlingen heter nu för tiden. Snart var seglarprofilerna Roger Nilson, Magnus Olsson och de andra svenskarna som deltog i Whitbread 1989/90 med ”The Card” mina
största idoler. Jag ville vara som dem, segla som dem och klä mig som dem. Och började med det sistnämnda.

Jackan, som var av samma modell som Rogers och Manges, kostade närmare 7 000 kronor i marinbutiken och därmed hade jag bränt i stort sett hela sommarlönen. De tillhörande byxorna hade jag naturligtvis inte råd med. Så långt allt fel. Och värre skulle det bli. För när jag använde den otroligt klumpiga jackan första gången var jag tvungen att slänga av mig den redan innan vi hade hunnit hissa storen på kompisens farsas Shipman 28. Efter avslutad seglats blev den hängande hemma i garderoben där den hänger än i dag.

Enda trösten är att jag inte är ensam. Det vanligaste misstaget, hävdar de som kan något om sjökläder, är att man köper för kraftiga och dyra seglarställ. Kläder som fungerar under extrem offshore segling, men sämre inomskärs där de flesta rör sig. Just detta har vi tagit fasta på i en jätte lik test av sjökläder på sidorna 44–63. En test av kläder för vanligt folk med vanliga plånböcker.

På sidorna 82–87 samt 99 rapporterar vi om Rogers och Manges fortsatta bravader på världshaven. De är som bekant fortfarande aktiva och gör strålande insatser ombord på Telefonica Black respektive Ericsson 3.

Läs, lär och låt dig imponeras av deras seglingskunnande. Men ta inte efter deras klädstil.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:

Thu, 14 May 2009 11:05:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2282745_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxAtt köpa båt är inte lätt och det finns mycket som kan gå fel. Här följer
12 bra sätt att misslyckas på:

1. Tro på dig själv. Det du inte vet om båtar är inte värt att veta. Anlita därför inte en besiktningsman eller någon annan båtkunnig.

2. Strunta i bankens ursprungliga lånelöfte. De skjuter säkert till mer när de får veta vilken pärla du har fått tag på.

3. Oroa dig inte för att det luktar bränsle i båten. Det är bara manligt.

4. Var trygg med att durkar som flyter omkring i båten lägger sig till rätta bara kondensen får torka ur.

5. Gå med på säljarens förslag att göra upp båtaffären på en avlägsen parkeringsplats klockan 22.30.

6. Fråga inte efter tidigare ägare eller i vilket bolag båten är försäkrad. Undvik också att fråga om båtens historia.

7. Bry dig inte om petitesser som att båten har blåsor under vattenlinjen eller att det flyter omkring olja i motorrummet.

8. Bry dig inte om sprickor i kölens bakkant.

9. Lita fullt ut på säljaren i alla lägen. Han vet trots allt mest om sin båt.

10. Håll inte inne en del av köpesumman tills du har provkört eller provseglat båten. Var snäll mot säljaren som förmodligen är i behov av alla pengarna. Och det fort!

11. Strunta i kvitto och köpekontrakt. Det är bara en massa pappersjobb. Ett handslag är ett handslag.

12. Läs för allt i världen inte begagnatspecialen på sidorna 58–91 i detta nummer av Båtnytt.

Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Tyck gärna till om ledaren eller något annat som berör ellar maila direkt till:


Tue, 21 Apr 2009 13:43:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2225611_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxTvå klassiska yrken. Vitt skilda dessutom. Men ändå händer det att de blandas ihop. Som till exempel här om dagen då en man ringde och menade att redaktionen skulle sätta stopp för den galenskap som försiggick. Det gällde två personer som körde omkring på snöskoter
mellan isflaken någonstans i närheten av Norrtälje.

– Om det får fortgå så kommer det att ske en olycka, skrek han. Och fortsatte:
– Det fattas bara att barn tar efter och sedan är katastrofen total.

Överrumplad fick jag ur mig något i stil med att han hade ringt fel. Och att man i akuta lägen bör ringa 112 och be att få tala med någon lämplig. Polisen, förslagsvis, om en olycka är på väg att ske. Eller ambulansen, om fan redan har varit framme. Troligtvis kan brandkåren också vara till hjälp när det gäller knäppgökar i kombination med tunna isar. Men han lyssnade inte på det örat. I stället framhöll han att det är medias fel att folk över huvud taget kommer på idén att utmana ödet med skoter.

Det var då jag bestämde mig för att det skulle få bli ämnet för en ledare. Ett bra tillfälle att klargöra Båtnytts enkla roll i båtvärlden:
Om någon är modig, dum, desperat eller kunnig nog att köra på svaga isar med snöskoter, slå nya fartrekord med motorbåt, åka ut för Niagarafallen i en tunna, delta i Volvo Ocean Race eller på annat vis sätta sitt liv på spel så gör vi inte mycket för att stoppa det. Däremot är chansen stor att vi är där för att fånga spektaklet i ord och bild. Sedan kan vi också kritisera dårskap i olika former i debattartiklar, krönikor och liknande. Men det är en annan sak.

Båtnytts uppgift är med andra ord att rapportera om båtvärlden och att bevaka läsarens intressen. Det innebär att vi testar och konsumentupplyser samtidigt som vi rapporterar om sunda såväl som galna händelser som har anknytning till skärgård, kust och hav. Det senare törs vi eftersom Båtnytts läsekrets är ett intelligent släkte med eget omdöme som inte nödvändigtvis ser artiklar om våghalsiga företeelser som en uppmaning att göra likadant. En typisk våghals i
detta nummer är brittiskan Dee Caffari som har seglat ensam runt jorden nonstop. Först åt det ena hållet och sedan åt det andra. Med allt vad det innebar av risker och farliga situationer. Mer om henne på sidan 119 och i ett kommande nummer.

Vi kommer alltså även fortsättningsvis att fylla tidningen med seriös konsumentinformation i en härlig blandning med underhållande texter om allt som rör båtlivet.
Som de murvlar vi är.

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:
Wed, 18 Mar 2009 08:48:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2188670_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxFörst lite dragspelsmusik för stämningens skull. Sedan zoomar kameramannen in en segelbåt som ligger förtöjd i en gästhamn. I den sitter redaktör Valerius Hansson och segelexpert Tom-Olof Ström klädda i vegamössa, skepparkavaj och varsin käck scarf.

Präktighetsfaktorn är skyhög.
Nu ska här demonstreras båttillbehör. Nya fräscha prylar och produkter som varje båtmänniska med självaktning måste ha. Jomen …

Segelexpert Ström går ut hårt och menar att en flaska vinschfett är något som ingen riktig seglare kan klara sig utan. Ett fett som lekande lätt smetas ut på själva vinschtrumman ”så att tamparna ska glida fint”. Nästa produkt är en flaska kölhalare ”som gör kölen mycket hal och fin vilket är bra för kappseglare.”

Sedan kommer favoriten. Bomlådan. En smal och evighetslång låda i ädelträ som är låsbar och klädd med plysch invändigt. Perfekt att förvara bommen i när man har seglat klart för dagen. På samma tema rekommenderas också en ”lattmuff ” att förvara lattorna i när de inte
används. För endast 99 kronor kan man till sist också få en burk focksprej. Oklart vad den ska vara bra till. Men reklamen är mördande:
”Fräsch fock i Fastnet”.

Det ovan beskrivna är sketchen ”På vinden” ur Galenskaparna och
After Shaves TV-serie ”En himla många program” från 1989. De som demonstrerar båttillbehör heter egentligen Rolf Allan Håkansson och Per Fritzell. Två pricksäkra herrar som menar att båtfolket är ett tacksamt släkte att göra parodi på. Ett stående skämt bland tillbehörshandlare är också att båtfolket har två plånböcker. En som de hanterar förnuftigt och en som de handlar båttillbehör med.

Det brukar jag tänka på när jag på jag letar mig fram på den årliga båttillbehörsmässan i Amsterdam. En mässa fylld med prylar från världens alla hörn. Inte sällan förnuftiga och revolutionerande
grejer. Men också saker som framstår som skämt i klass med Galenskaparnas. Jag har faktiskt sett varianter på såväl lattmuffen som kölhalaren. På riktigt. Den dag då de avtäcker bomlådan till fanfarer, snittar och champagne hoppas jag få slippa.

I det här numret frossar vi i det bästa som våren har att erbjuda av båttillbehör. Och gör det med glödande iver.
För mellan praktmissarna på tillbehörsfronten finns det en stor mängd pärlor.


Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:Fri, 20 Feb 2009 17:33:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2159228_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxDen 13 augusti 1988 gick jag och vännen Patrik i mål i Roslagsloppet som segrare i den minsta klassen. Ingen stor bragd. Vi var bara en handfull ekipage som ställde upp i ungdomsklassen Offshore 400 och konkurrensen var måttlig. Men ändå. Att få strosa omkring bland de stora grabbarna i depåområdet med segerns sötma i gomseglet var stort. Där och då. För att inte tala om känslan när vi fick eftersnacka med totalsegraren Mikael Frodé. Segrare emellan, liksom. Som 16 åring är det svårt att tygla sin entusiasm vid sådana tillfällen. Karln hade ju gubevars hållit 66,3 knop i snitt med sina hundratals hästkrafter.

I dag, drygt 20 år senare, är jag fortfarande lika imponerad av folk som kan hantera båtar i höga farter. Men på något sätt har också min och Patriks insats växt. För i en tid då klimat hotet växer sig allt större är det kul att en gång ha kört från Stockholm till Öregrund med de villkor som gällde i 80-talets ungdomsklass: Två personer, en ansenlig mängd säkerhetsutrustning och max 25 hk på akterspegeln. Med de förutsättningarna höll vi en snittfart på en bit över 30 knop
i 130 sjömil.

Det ovan sagda visar att det inte behövs några större krafter för att driva en båt. Men det förutsätter att båten verkligen är skapad för att gå genom vatten. Något som tyvärr inte är självklart efter åratal av snedvriden båtutveckling.

För att få en uppfattning av hur snedvridet det har varit kan vi blicka bakåt. När C.G. Pettersson konstruerade sina berömda motorbåtar
var han begränsad till ungefär 10 hästkrafter. Större båtmotorer
gick inte att uppbringa under det tidiga 1900-talet. Därför tvingades han optimera skrovformen med en bra design. Resultatet blev smäckra och lättdrivna båtar. Men då de kraftfullare motorerna kom fick de lättdrivna skroven ge vika för de rymliga och kantiga. Båtar som krävde allt större motorer och som drog allt större svall för varje modell som lanserades. Rymliga och bekväma? Absolut. Men till vilket pris?

En tumregel säger att om man ökar antalet hästkrafter med 10 procent så ökar farten med 5 procent. Men om man i stället minskar vikten med 10 procent så ökar farten med 6,6 procent. En tumregel som är värd att tänka på i tider när bränslepriserna stiger och miljöproblemen blir allt mer påtagliga.

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

Tue, 27 Jan 2009 10:01:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2135403_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxVi hade det på känn.
Men kan nu konstatera att artikelserien ”Det billiga båtlivet” blev något mer än väntat. Kanske för att den talar till oss som inte kan eller vill lägga en halv förmögenhet i en båt. Och som anser att naturupplevelsen är större i en liten båt än i en stor.

I det här numret följer vi med den nyblivne E-kanotseglaren William Blanck som efter åratal i olika kölbåtar har funnit vad som egentligen betyder något. E-kanoten, som han snubblade över av en slump, bäddade för ett befriande enkelt båtliv som han hade glömt fanns. Något som han sammanfattar med att han ”äntligen har bytt upp sig till en mindre båt”.

Ju mer vi nystar i och skriver om ”Det billiga båtlivet”, desto starkare blir känslan av att de lyckligaste båtmänniskorna är de som håller sig med en liten båt. Och när vi frågar inbitet båtfolk om deras favoritbåt så nämns sällan lyxyachter. Som Magnus Ohlsson till exempel. Han är
Sveriges största seglarprofil och aktuell som vaktchef på Ericsson 3 i Volvo Ocean Race och håller den lilla segeljollen 505 som sin absoluta
favorit. Pelle Petterson håller Starbåten högst och skärgårds- och seglingsfotografen Malcolm Hanes och proffsseglaren Magnus Woxén
föredrar en katamaran på 18 fot. Det gör också Anders Lewander som är skeppare på Ericsson 3. Lika så är många aktiva inom motorbåtsracing rörande överens om att det var de små klasserna med de stora startfälten som gav den roligaste utmaningen.

Listan kan göras lång men här avslutar jag den med Björn Borg som i alla år har kört det mest extrema som har funnits att få tag på i muskelbåtsväg. Men som på senare år har funnit lyckan i mer
jordnära motorbåtar. Mer om Björn Borg och hans, tills nu, helt okända båtliv på sidan 18.

Av det ovan sagda lär jag mig två saker:
Att det sällan är de riktigt erfarna båtmänniskorna som äger eller drömmer om stora båtar.
Och att ”byta upp sig” inte nödvändigtvis måste betyda ”köpa större båt”.

Är stort och dyrt bättre än litet och billigt?

Svara på frågan, tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:



Wed, 17 Dec 2008 11:31:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2034684_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxMåndag den 10 november 2008 klockan 10.16 går jag över gårdsplanen på den stora marinan en bit utanför Stockholm. Det blåser, duggar och är precis så muntert som det kan vara vid havet
när vintern står för dörren.

De som är utomhus är det bara för att de måste. Och det måste han. Han som nu är i färd med att vinterkonservera kundbåtar. Något som han har gjort på höstarna så länge han kan minnas och därför har han också ett sunt perspektiv på tillvaron nu när han ställer undan oljekannan och torkar av sig det värsta med en trasa för att ventilera sina tankar om läget i största allmänhet.

– Det är ju bara drygt tio år sedan, börjar han, som vi firade med tårta för varje båt vi sålde. Och det skedde inte varje dag. Men snart nog blev det tätare mellan tillfällena och till slut hann inte den ena tårtan dukas av förrän det var dags för en ny.

Det var början på en uppåtspiral i båtbranschen som skulle hålla i sig länge. Betydligt längre än vad någon hade vågat hoppas. I takt med att orderingången ökade blev det allt mindre tid över att sätta sig ner och äta tårta. Och tänka.

Det var förstås ingen som saknade tårtorna nämnvärt. Värre var att båtar började byggas och levereras i sådan takt att man så här i efterhand kan fundera över om det var sunt. Jakten efter att ständigt lansera en ny modell blev så hysterisk att de flesta båtar som påstods vara nyheter sällan var det. Visst, de kunde ha förlängts med en eller ett par fot. Eller förfinats på något sätt. Men de banbrytande nyheter som har lanserats under de senaste åren kan räknas på ena handens
fingrar.

Men nu är läget ett annat. Orderingången har över lag blivit betydligt blygsammare i de flesta branscher vilket bäddar för kreativt tänkande. Vill man överleva i tider då folk håller hårt i sina pengar får man se till att det man har att sälja är något extra.

Jag vet inte om det konditori som levererade tårtor till den stora marinan står inför en ny vår nu. Klart är dock att godisbranschen brukar öka sin omsättning när tuffare tider står för dörren. Historiskt sett har också patentbyråerna gått bra, om inte strålande, när marknaden i övrigt har deppat.

Så vem vet? Kanske är det som det sägs – att ”nöden är uppfinningarnas moder”.

Då ser jag fram emot resultatet av den kreativitet som just nu håller på att mobiliseras i båtvärlden.

Thu, 20 Nov 2008 13:27:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1979206_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxFörst var det bara tyst. Sedan sjönk det in vad det var som hade hänt. Mannen med Ray Ban-brillorna tyckte att han hade kontroll över sig och sitt. Men när den sista knuffen med styrbordsmotorn skulle göras för att flybridgebåten skulle ligga perfekt vid sjömacken gick något fel.

Ögonblicket senare pekade de dubbla reglagen rätt föröver. Flera hundra hästars vrål och rök knuffade hela ekipaget med fru, barn och två hundar upp på land. De kom halvvägs innan det tog stopp. Nu låg det stolta 11-metersfartyget med den främre halvan uppe i stenröset bredvid båtmacken.

Svårartad slagsida.

Som jag minns det tog det en halv evighet för den olycksdrabbade att få stopp på maskinerna. Men när så äntligen skedde gick det desto snabbare att lämna platsen och anlita någon som kunde bärga vraket. Hur det kunde gå som det gick, om det var hjärnsläpp eller om han bara fastnade med skepparkavajen i reglagen, vet bara de ombordvarande.

Om ens de.

Det ovan beskrivna är mitt starkaste minne som feriearbetare på en båtmack under sommarloven. Men så finns det också många charmiga
minnen. Macken i Lina näs på Ljusterö, eller ”Pontonen” som ortsborna kallade den, var händelsernas centrum. Skulle man vara uppdaterad med skvallret och allt annat som var värt att veta på ön fick man fanimej finna sig i att komma dit. Ofta. För där fick man höra om Ohlssons pojkes moped verkligen gjorde 70 knutar med den nya
trimsatsen. Och om kärringen Zetterberg hade fått sin dom ännu, efter att ha snattat både såpa och rotborste på ICA. Jo, nog fanns det samtalsämnen på Pontonen alltid. Skvaller, när skvaller är som bäst. Om inte annat så drog den till sig många båtturister som spenderade pengar i en glesbygd som de annars aldrig hade besökt.

Men nu är sjömackarna hotade. Detta sedan OKQ8 och Statoil har funnit att mackar som levererar bränsle till båtar inte är lönsamma. Därför är det nu upp till varje enskild mackägare att se till att han har något eldfängt att sälja. Hur det ska gå till är inte klart men vi reder ut hur det ser ut för tillfället på sidorna 82–86.

Min största oro är naturligtvis inte att skvallret mellan pumparna på skärgårdens alla mackar ska tystna. Värre är att vi vanliga båtägare ska behöva åka orimliga sträckor för att kunna fylla på bränsle. Det är både dumt, dyrt och miljövidrigt. En klen tröst är att man från den 1 januari 2009 får ta med sig 240 liter bränsle i bilen när man åker till båten. Jag säger klen, för det är en beklaglig nödlösning.

Men det är klart – när två bilar med 12 jeepdunkar vardera krockar på väg till båtklubben en fredagskväll så kan man bara tänka sig hur det skulle se ut. En show som smäller mycket högre än en flybridgebåt i ett
stenrös.

Oroar du dig för din framtida bränsleförsörjning till båten?

Svara på frågan, tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

Mon, 27 Oct 2008 14:17:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1918273_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxJag ska villigt erkänna att jag var nervös första gången. Hade stått och spanat på henne länge. I flera timmar faktiskt. Och vad skulle han säga? Bli förbannad? Eller kanske bara tycka att det var en bra idé?

Hur som helst tog jag mod till mig och gick fram. Försökte ställa några vettiga frågor och förklara mitt ärende.

Nu var steget taget. Skönheten jag hade spanat in var en Shipman 28 från mitten av 70-talet. En ovanligt välhållen sådan och jag fick verkligen chans att lära känna henne från insidan. Den ombonade ruffen som med lätthet inhyser fyra personer under en semesterseglats. Sittbrunnen där Anders Garén och Eva Bergman brukar avnjuta frukost på somrarna och pentryt där de lagar allt från nyfångad abborre till snabbmakaroner.

Vi satte kurs över Saxarfjärden i Stockholms mellanskärgård med Eva vid rodret medan Anders berättade allt som är värt att veta om denna 70-talsklassiker. Några timmar senare hade jag fullbordat min första ”Flygande besiktning”.

Tio år och otaliga sjömil senare i olika begagnade båtar gör vi fortfarande Flygande besiktningar. Och varje gång blir vi lika imponerade över hur duktigt båtfolket är. Alla har de en unik historia om sig och sitt båtliv och påtagligt ofta är båtarna sagolikt välvårdade. Ta bara Tony, Helaine och lille Adrians Four Winns 195 till exempel. Den hade mer än 14 år på nacken men såg ut som om den hade kommit rakt från fabriken. En annan skönhet som sent ska glömmas är den Scampi som vi bordade en sen höst på Baggensfjärden. En 30 år gammal dam som också var i skick som ny. Och så var det Kostern på Ellösfjorden, Ivar Kreugers legendariska klassiker ”Loris”. Listan med skönheter är lång.

Sedan har vi dårfinkarna, där Bill Taube intar en särställning. Han hade monterat en 16 ventilers Alfa Romeo boxermotor på 1,7 liter i sin lilla Sun Buster. Det blev en testtur som bjöd på vrål och rök utöver det vanliga.

Båtnytt har fått mycket beröm för detta något annorlunda sätt att testa begagnade båtar där vi helt sonika dyker på folk ute till sjöss. Vi fortsätter alltså och ingen går säker.

I detta nummer bordar och äntrar vi Andreas Hanssons Princess 286 från 1990. Också det ett välhållet exemplar. Men viktigast av allt är att den efter ett motorbyte drar 1,7 liter diesel per sjömil i 25 knop istället för 4–6 liter bensin i samma fartområde. Andreas båt är alltså ett bra
exempel på att stora daycruisers inte måste sluka hutlösa mängder bränsle.

En fin tröst nu när bensinen kostar över 14 kronor per liter på sjömackarna.

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:
Tue, 16 Sep 2008 16:29:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1850653_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxJanis ringde.
Så som han brukar när det finns något som måste kommenteras. Det gör det ofta och den här gången var han mer upprörd än vanligt.
– Jag vet inte vad som har hänt med båtfolket. Men nu verkar det ha brunnit hos flertalet.
Det är allt från motorbåtar som kör upp på land till folk som bara försvinner till sjöss. Var ska det sluta?
Jag undrade om det var något speciellt han tänkte på. Och fick svar på tal direkt:
– Ja, ta han Bäckström till exempel. Eller tysken vid Pater Noster. De kan ju inte ha haft en aning om vad de höll på med…

Kort senare plingade det till i datorn. Janis hade skickat ett mejl och bifogat ett par artiklar som för en oinvigd läsare bara kan tolkas på ett sätt: ”Det är livsfarligt att vara på sjön.”

Den första artikeln var saxad ut Aftonbladet den 22/7 med rubriken ”NHL-proffs i sjödrama”.
Ingressen spädde på: ”Trotsade ovädret för att leta efter försvunnen kamrat.”
Vid en närmare granskning visar det sig att kompisen bara hade fått motorstopp på sin vattenskoter samtidigt som ett oväder drog in. Bäckström tog då det säkra före det osäkra och larmade sjöräddningen som kunde bogsera kompisen in till land. Oskadd.

Nästa artikel kom från Svenska Sjöräddningssällskapets hemsida och handlade om en tysk seglare som hade fått hjärtstillestånd på den svenska västkusten. Han fick dock snabb och proffsig hjälp och klarade sig utmärkt.

Det är medias plikt att rapportera om händelser såväl till lands som till sjöss. Men när nyhetstorkan är svårartad kan det ibland gå för långt. Att sätta en krigsrubrik när en NHLstjärnas kompis får motorstopp är att ta i. Om inte annat ger det en skev bild av hur fritidsbåtlivet egentligen ser ut i Sommarsverige.

Att semestra i en fritidsbåt är en säker sysselsättning. Om bara fler stack ut på sjön i stället för att vistas på vägarna så skulle många liv sparas. Dessutom rapporterar Svenska Sjöräddningssällskapet
(SSRS) att utryckningarna i år bara har varit en bråkdel så många som tidigare år. Båtfolket är på det stora hela ett mycket kunnigt släkte som hela tiden klarar utmaningar med bravur.

Men det är inte den bild man får när man följer nyhetsrapporteringen.
Så Janis, det är urtråkigt när det sker olyckor. Såväl till lands som till sjöss.
Men att säga att det har brunnit hos båtfolket är orättvist.

Har du varit med om något tillbud till sjöss någon gång?

Svara på frågan, tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:Tue, 19 Aug 2008 13:53:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1794104_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxStadions tunnelbanestation i Stockholm den 30 juni 2008 klockan 07.35. Två män i 40-årsåldern kliver på tåget, slår sig ner på sätet mitt emot och diskuterar livets jävligheter. Rösterna är forcerade
och ämnet för stunden är semester.
Det här är vad jag minns från konversationen:

– Jag gjorde räkningarna i går. Vi har inte råd att åka på semester i år. Det gick ju en del pengar när vi var på Kreta i februari. Och så köpte vi ju soffan …
Den andre fyller i:
– Ja, samma här. Du vet ju hur det är. Man behöver ju bara glänta på en charterkatalog för att inse att semestrar är för de rika. Det värsta är att barnen kommer att bli så besvikna …

Så pågår konversationen och när de kliver av tåget två stationersenare är de för tyngda för att notera en pappa med ett barn i tioårsåldern som de möter i dörren. Också de tyngda, men bara av varsin jättelik ryggsäck. I övrigt är humöret på topp och snart ska den snacksaliga och väldigt charmiga tioåringen förklara varför.

Det visar sig att de är på väg till Strömkajen där en Waxholmsbåt ska ta dem till Finnhamn. Väl framme ska de tälta, hyra snurrebåt för att sedan fortsätta mot nya mål under veckan. Och allt detta utan att det kostar mer än att stanna hemma i lägenheten.

Om man slår upp ordet ”semester” i Nationalencyklopedin så får man veta att vi fick en semesterlag i Sverige 1938 och att den gav arbetare två veckors betald ledighet per år. Denna rättighet utökades sedan i flera steg och i dag föreskrivs fem veckor. Men där står ingenting om att ”semester” skulle vara något som ”man åker på” eller att det skulle ha något med dyra charterresor eller långväga färdmål att göra.
Semester är alltså något som alla har råd med.

Jag är säker på att pappan och pojken fick en fantastisk vecka i skärgården som de sent ska glömma. Och att många skulle bli förvånade om de visste vad som finns att utforska runt knuten.

Sveriges kuster, insjöar och skärgårdar är sagolikt vackra oavsett man betraktar dem från en hemsnickrad flotte eller en lyxyacht. Man behöver som bekant inte vara rik på pengar för att bli rik på upplevelser. Eller ha en fet plånbok för att känna doften av tång. Åtminstone inte i Sverige där man kan paddla, segla, strosa och köra fritt tack vare den fantastiska och världsunika allemansrätten.

Den här sommaren ägnar jag mycket tid i Stockholms innerskärgård och då mestadels i en Ryds 490 från 1968 (värde 5 000 kronor). Den gör stadiga 6 knop när den är lastad med tält, matsäck och stormkök och har aldrig gjort mina barn besvikna.
Tvärt om.

Har du rest eller ska du resa utomlands på semestern?

Svara på frågan, tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

Sun, 13 Jul 2008 12:39:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1747966_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspx”Vi måste hitta ett miljöriktigt alternativ till den dyra bensinen.”
Så säger Anders Hultberg i artikeln om Zero Emission Boat i detta nummer. En båt som släpper ut noll och ingenting av miljögifter. Och som inte kostar mer än 7 kronor att köra över Ålands hav.

Det är frestande data när klimatdebatten stormar och bensinen kostar närmare 15 kronor litern på sjömackarna.
Problemet är bara att Zeb 25, som han kallar den, inte duger till mycket mer än att transportera två personer i. Den är rank, har en svängradie som en oljetanker och så tar batterierna slut efter fyra timmars körning. Då vill det till att man inte befinner sig i yttersta havsbandet. Lika fullt är Zeb 25 ett bra exempel på att miljötänkandet har slagit igenom på allvar i båtbranschen. Utvecklingen av snåla motorer och effektiva skrov går med stormsteg. Och inte bara
för att miljökraven från myndigheterna blir allt strängare utan också för att kunderna har blivit väldigt miljömedvetna.

Som konsument kan man dock göra mer än att satsa på en båt med ett effektivt skrov och en snål motor. På landbacken är det populärt med kurser i Eco-driving där man får lära sig att köra bil med framförhållning och undvika stopp. Man ska rulla i medlut och hålla jämn gas i motlut, motorbromsa i stället för att bromsa med pedalen och köra på så hög växel som möjligt.

Gott så. Men eftersom motståndet är 276 gånger större i vattnet än i luften så finns det ännu större anledning att aktivera miljötänkandet
som båtförare. I väntan på att båtar i Zeb 25:ans anda kommer i serieproduktion är det alltså en god idé köra aktivt med powertrimet
och trimma ut drevet/motorn ordentligt på lugnt vatten så att båten går lätt och fint. Vidare lönar det sig att trimma in motorn i stället för att slå av på gasen när man möter svall. En åtgärd som räcker för att dämpa slagen i de flesta fall. Gasavdrag bör på det hela taget undvikas eftersom det kostar skjortan att komma upp i planing igen. Snålast går planande motorbåtar i fartregistret en bit över planingströskeln och inte i krypfart som man kan tro.

Sist men inte minst kan en flödesmätare vara en vettig investering. Med en sådan får man ett direkt kvitto på när båten går som snålast. Samtidigt lär man sig vilka farter och manövrar som bör undvikas för miljöns och plånbokens skull.

Men egentligen räcker det att bara slänga en blick över axeln då och då. Storleken på svallen är ett direkt mått på hur mycket energi som går åt för att driva båten. Det är dyrt att gräva sjö.

Kan du tänka dig att ha en eldriven båt?


Svara på frågan, tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

Thu, 12 Jun 2008 09:50:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1681705_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxDet är skepparmöte på Sandskär i Stockholms mellanskärgård. En tjugotal personer sitter på huk på bergknallen runt ett inplastat sjökort – pekar, funderar och rådgör. Överallt ligger torrdräkter,
våtskor och hängselar utspridda. Doningar som direkt avslöjar att det inte är någon vanlig familjeeskader som planeras. Nej, nu har vi med Hobiefolket att göra. Och då heter det raid vilket innebär att man seglar små snabba Hobie Cat-katamaraner. Flytetyg som utan vidare kommer upp i 20 knop.

På det hela taget påminner Hobiefolket mycket om alpinvärldens snowboardåkare. De har sin egen stil, sin egen kultur och ett eget sätt att utöva sin sport på. De älskar äventyret och behöver inte nödvändigtvis tävla för att ha roligt. I Hobiekretsar talar man ofta och gärna om ”The Hobie way of living” vilket i stort sett sammanfattar allt.

Plötsligt har man bestämt sig för att sticka till ön Braka långt ute i ytterskärgården. Som på en given signal reser sig sällskapet upp, samlar ihop sin utrustning och kastar loss. En syn för gudar. För så fort dessa små katamaraner har fritt vatten under skroven är det full gas. Inom loppet av ett par minuter har minst fem av tio båtar kapsejsat. Inte för att de är nybörjare, utan för att ”The Hobie way of living” inkluderar att man hela tiden testar gränserna. Ett stående skämt är också att en Hobie Cat bara är stabil när den ligger upp och ned. Men då är djupgåendet opraktiska åtta meter.

Desto mer praktiskt är att Hobie Caten inte har några centerbord. Och med detta sagt så levereras nästa minnesvärda syn. Den när
Hobiefolket kommer fram till Braka. Full fart genom en vassrugge på den grunda syd sidan och tvärstopp på en gräsplätt några meter upp.
Häpp!

Därefter är det camping för hela slanten. Båtarna läggs till rätta. Torrdräkter och flytvästar hängs på tork. Ur en vattentät säck, som under seglingen har varit surrad strax bakom masten, plockas torra kläder fram. Tält, för de som har ett sådant med sig, reses. Men övernattning på riktigt Hobiemaner ger pluspoäng. Det innebär att man spänner upp storseglet över bommen och sover på trampolinen mellan skroven.

När mörkret faller dukar Hobiefolket fram kräftor och färskt bröd på en bergsknalle. Starka lampor lyser ur salongen på en 50-fotare en bit bort och om en stund kryper de ner i sina varma sängar. Med stor sannolikhet finns också TV, mikrovågsugn och tvättmaskin ombord. Och visst har det sina fördelar.

Men det är fjärran från Hobiefolkets natur. På sidorna 112–116 sjunger vi ”Det billiga båtlivets” lovsång.
Och det gåtfulla folkets också för den delen.

Blir man lyckligare i en stor och dyr båt?

Svara på frågan, tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:Thu, 15 May 2008 10:55:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1647496_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxJag har en båt som jag brukar sticka ut med ibland. Det är fantastiskt. För när jag har kapat förtöjningarna så har jag 30 000 öar att välja bland. Och det bara i Stockholms skärgård. Om jag vill åka lite längre så finns det mer än 30 000 till. Sveriges kustremsa, som sträcker sig från Svinesund i väster till Haparanda i norr, är 270 mil lång. Om man räknar alla vikar, uddar och öar så blir strandremsan 800 mil. Det motsvarar ett femtedels varv runt jorden.

Snacka om möjligheter. Ena dagen kanske jag väljer att ankra upp utanför Silverön för att titta på havsörnar. Ett säkert ställe om man är intresserad av det mäktigaste som finns i den svenska fågelfaunan. Andra dagen kanske jag sticker till ”Mitt ställe”. Du vet det där skäret eller den där viken som man inte pratar så högt om. Men som skänker frid i själen och som man visar för nära, kära och andra som förtjänar det. Tredje dagen kanske fan flyger i mig och då vill jag dra
till Sandhamn och ta en öl när aftersailen börjar klockan tre. Då är det drag med liveband och allt, vet alla som har varit där.

Det finns med andra ord många möjligheter för oss som väljer att ägna fritiden i båt. Vi har våra ställen för att fylla på batterierna. Faktum är att hela skärgården kryllar av rofyllda ställen. Men tyvärr är det ingen självklarhet för alla. För en del är skärgården och båtlivet något okänt och ont som måste regleras. Och dem är det synd om. Som en handfull personer på Miljödepartementet till exempel. De
har så svårt att hitta en plats i skärgården att varva ner på att de har gett länsstyrelserna i uppdrag att införa så kallade hänsynsområden
runt kusten. Områden där man inte får bullra, spela musik eller släppa ut toalettavfall. I dessa områden måste man också ”ta hand om sina sopor”, som det står på länsstyrelsens hemsida. Hoppas ingen tolkar det som att man kan strunta i att ta hand om sina sopor på andra platser.

Ja jösses …
Jag blir så matt att jag knappt orkar surfa vidare för att se var dessa ”hänsynsområden” är tänkta att ligga. Men gör det ändå och finner att Stora Nassa är ett av dem. Jag var där så sent som förra sommaren och minns det som en fantastisk vistelse. Vi dukade upp burkskinka, legymsallad och bröd på en bergknalle, tog hand om soporna och lyssnade på tysnaden. En tystnad som tydligen måste regleras. Nu undrar jag hur länsstyrelsen funderar över framtiden. Ska inte Gubben Österman få ta fram sitt handklaver och riva av ”Havsörnsvals” i ett ”hänsynsområde”? Vem bestämmer vad som är oljud och vad som är acceptabelt?
Akta dig Österman. Snart blir det dragspelsböter.

Störs du ofta av oljud till sjöss?

Svara på frågan, tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:Wed, 23 Apr 2008 13:14:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1585796_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxPå våren och lagom till båtutställningen ”Allt för sjön” vaknar de. Murvlarna som skriver om båt en gång om året. Oftast drivna allmänreportrar som är vana att producera text och bild i ett rasande tempo och som klarar av mässans fyra hallar på ett par timmar under pressdagen.

Dagen efter kan man läsa rubriker i stil med ”Medvind för båtbranschen” och ”Lyx för dig som har 14,5 miljoner över”. Gärna i kombination med en bild på artikelförfattaren bakom ratten på det största och vräkigaste han eller hon kunde hitta.

Spektakulärt? Ja, absolut. Men tyvärr ger mässreportage av det slaget en skev bild av hur båtlivet egentligen ser ut. De båtar som oftast fastnar på bild utgör en försvinnande liten del av det totala båtbeståndet som till 80 procent består av små och icke övernattningsbara båtar. Sveriges fritidsbåtar är värda 70 000 kronor i snitt och inte flera miljoner som alldeles för många tror. En skev bild får man också om man följer miljödebatten kring båtlivet. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 4 mars 2008 redovisar fyra forskare värden från provtagningar i olika hamnar och antyder att båtfolket stryker på bottenfärger innehållande den miljövidriga tennföreningen

TBT. Ett ämne som har varit förbjudet i bottenfärger för fritidsbåtar i 19 år men som fortfarande används på större fartyg. En betydande del av fritidsbåtfolket skulle alltså använda miljövidriga tennfärger som bara går att få tag på genom Herr Skumberg. Om ens det. Detta stämmer
dåligt överens med en undersökning om båtlivet från 2004 som visar att båtfolket i första hand är naturälskare som ser sin båt som ett medel att komma ut och njuta av skärgårdslandskapet. Och en ren natur är som bekant själva förutsättningen för ett rikt båtliv. Att båtfolket är mån om miljön vet också aktörerna i båtbranschen som gör allt för att framställa produkter med lägsta möjliga miljöpåverkan. Det kunde alla mässbesökare (som inte redan hade bestämt sig för att båtfolket är lyxlirare och miljösvin) se. Ett exempel var Ekomarine
som har tagit fram en giftfri bottenfärg som skapar ett syrefattigt skikt närmast skrovet som leder till en ogästvänlig miljö för all slags beväxning. Ett annat var att flera stora båtproducenter helt har slopat bensinmotorn till förmån för dieselmotorn som drar en bråkdel så mycket bränsle. För att nämna några handgripliga insatser för miljön.
Sist men inte minst talas det mycket om att morgondagens motorbåt är på gång.

En smal, lätt och energieffektiv båt som drar minimalt med svall och som inte nödvändigtvis måste göra 30 knop eller mer. Allt kryddat med finesser som solceller och hybridmotor. Är det någon som har noterat att vintern har varit skrämmande mild och sett svåra algblomningar på nära håll så är det båtfolket.
Och vi är beredda att göra något åt det.

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:Tue, 25 Mar 2008 11:36:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1498529_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxNär den gamle mannen inte kom tillbaka på eftermiddagen som han brukade anade hamnkaptenen oråd. Visserligen var vädret det bästa tänkbara, gubben hade inga tider att passa och fisken kanske nappade som aldrig förr. Men ändå, han brukade vara punktlig och magkänslan sade att något var fel.

Att något var fel bekräftades också när Sjöräddningssällskapet hittade båten drivandes utanför Kungsbacka. Den gamle låg död bredvid. Han hade fäst en tamp mellan båten och handleden i ett desperat försök att rädda sitt liv. Utombordaren var uppfälld och något hade fastnat i
propellern. När han skulle avlägsna föremålet föll han i vattnet och lyckades sedan aldrig ta sig ombord igen.
Tyvärr är detta bara ett av många exempel på liv som har gått till spillo för att båtar saknar eller har undermåliga badstegar. För att en båt ska bli CE-märkt krävs att den har en badstege som kan fällas ner minst 30 centimeter under vattenytan. Men det räcker inte har det visat sig. Speciellt inte som orken tryter snabbt om det är kallt i vattnet och om man har mycket kläder på sig. Eller än värre, har slagit sig i fallet.

Detta konstaterade jag när jag simmade runt mellan akterspeglarna på båtutställningen i Wasahamnen för fyra somrar sedan för att prova badstegar. Det var en varm sensommardag och för att göra det praktiska provet lite behagligt hade jag även våtdräkt på mig. Fegt kan tyckas eftersom olyckan oftast är framme då förhållandena är som jävligast. Men där fanns hundratals nya båtar vilket gav tillfälle att få en bred bild av hur det egentligen stod till på bad stegefronten och
hur båtproducenterna tänkt att man ska klara livhanken om man gör ett snedsteg på ett smalt skarndäck.

Ganska snart stod det klart att badstegar är något som kommer långt ner på prioriteringslistan. Och att det är något som ska döljas under luckor eller minimeras till det obefintliga. Kanske för att EU:s byråkrater och skaparna av CE-normerna aldrig har försökt klättra upp på en badstege med blytunga kläder.

Men allt är inte nattsvart. Jag som ständigt har sökblicken påslagen när det gäller badstegar kan konstatera att det nu ser bättre ut på den fronten. Många båttillverkare har förstått det tokiga i att gömma badstegen under en lucka som inte kan öppnas från vattnet. Eller att säkra badstegen med en gummisnodd utom räckhåll för den nödställde. Men jag kommer inte att sluta tjata om badstegar i spalterna förrän alla har förstått detta. Man behöver bara tänka sig in i hur det är att ligga i vattnet och inte kunna ta sig upp för att förstå allvaret.

Så sent som i höstas provade jag om jag kunde ta mig ombord på min båt via badstegen med stora sjöstället på. Och ja, jag klarar det, om än med nöd och näppe.
Gör du?

Har du kollat om du kan ta dig ombord på egen hand om du ramlar i sjön?

Kommentera här nedan eller maila till Elias direkt.

Wed, 27 Feb 2008 09:28:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1322158_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxGun och Tage kom hem efter vintersemestern och var saliga. Hade varit på snöskotersafari och upplevt en ny värld. Fjällvärlden när den är som bäst med sol, fem minusgrader och storslagna vyer. Tre och en halv timmar hade utflykten tagit med en guide som ledde en grupp med tio skotrar över isar, genom snåriga skogar och upp på kalfjället med en avslutning i ”Skotercaféet” där det serverades våfflor med sylt och varm choklad.

Jo, jag tackar jag. Ett äventyr i öppna landskap långt bortom allt vad trängsel och stress heter. Bättre själavård går inte att få.

Jag tänkte på Gun och Tage när jag rattade en styrpulpetbåt mellan kobbar och skär i Stockholms mellanskärgård i mitten av januari. Också det långt borta från stress och trängsel. Och plötsligt föreföll det som ett mysterium att inte fler sticker ut på sjön på vintern. Under fyra timmars färd mötte jag bara ett glatt gäng i en J80 som surfade fram i en brant slör samt två sport fiskare i en öppen båt som försökte lura vintergäddan.

Det var allt. Och det är synd. För de som trots allt sticker ut med båten vintertid är överens om att det är något alldeles extra. Vad det är som gör att Gun, Tage och många andra gärna möter vinterlandskapet
på snöskoter men aldrig skulle kunna tänka sig att sticka ut med sin trailerbara båt vintertid är svårt att säga. Men gissningsvis har det med vanans makt att göra. När fritidsbåtflottan till största delen bestod av träbåtar var det viktigt att torrsätta i god tid före frosten. Men med dagens epoxybehandlade och välisolerade glasfiberbåtar gäller nya regler och det går utmärkt att ha båten i vattnet så länge det är isfritt.

Det är med andra ord bäddat för långa båtsäsonger. Speciellt som var och varannan motorbåt med inombordare numera har gångvärme så att man inte ens behöver klä sig varmt. Därtill är plottern en välsignad hjälp när dagarna är korta och mörkret kommer plötsligt. Sist men inte minst är mobiltelefonen guld värd om motorn skulle krångla eller vinden dö ut. Enligt flera båtvarv som Båtnytt har varit i kontakt med växer intresset för att sjösätta tidigare och ta upp båten senare på säsongen. Vi blir alltså allt fler som vill sticka ut under lågsäsong när rådjuren vågar sig ända ner till bryggorna. Eller när man kan lägga till långsides i gästhamnarna utan att behöva betala ett nickel i avgift.

Om det är isfritt nästa helg ska jag bjuda med Gun och Tage på en båttur i vinterskärgården och titta på havsörn och säl.

Självklart stannar vi också till vid en lämplig skärgårdskrog och äter våfflor med sylt och varm choklad.


Är båtliv på vintern något för dig?

Kommentera här nedan eller maila till Elias direkt.
Mon, 28 Jan 2008 09:57:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1248751_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxI somras överlät jag styrandet till kompisen Göran. Tänkte att det skulle vara roligt för honom att få prova eftersom han inte får chansen så ofta. Han satte sig till rätta och förvandlades i ett trollslag till en vettvilling beredd att riskera liv och lem för några tiondelars viktlöshet mellan vågtopparna. Ett högst märkligt beteende av en gröngöling kan tyckas. Men dessvärre inget ovanligt. För motorbåtskörning är, till skillnad från segling, en gravt underskattad konst.

Så har det varit i alla tider. Och därför har debatten om körkort på sjön blommat upp med jämna mellanrum ända sedan Kapten A. Shumburg tog upp ämnet i Till Rors nr 9/1922. Då med förslaget att ”förare av motorbåtar som är längre än 7,5 meter och gör mer än åtta knop ska
inneha kompetensbevis som styrker att han äger goda kunskaper i styrningsregler, navigation, lanternföring och kännedom om förordningen härför”. Ett förslag som nära nog är identiskt med det som håller på att utarbetas i dag.

Det har alltså inte hänt jota på 85 år. Vilket naturligtvis kan bero på att körkort inte var akut på 20-talet då trafiken var gles och båt bara var
något som de mest välbärgade hade råd med.

Men nu när båtlivet är en folkrörelse så är det dags att komma till skott. Inte för att rädda liv – det är fortfarande roddbåtar på skyddade vatten som är farligast enligt statistiken – utan för att nybörjare som Göran inte ska tro att man kan sticka ut med en båt hur som helst utan minsta övning. Han hann inte köra båten i mer än ett par minuter
den där gången i somras förrän fören skar fast i en vågdal så att vi båda flög ur sätena. Ingen stor skada skedd, men som sagt, ännu ett tecken på att motorbåtskörning är en underskattad konst.

Jag vill påstå att detta inte hade skett om det krävts körkort för att framföra båt. För då hade Göran tagit sig an uppgiften med en helt annan attityd. Varit mer mottaglig för goda råd. Kanske frågat hur trimfunktionen fungerar och varit beredd när det kom en lömsk vågdal. Och inte minst, haft respekt för båtkörning som konst och tagit det lugnare. Precis som färska övningsförare uppe på torra land.

Ett körkort för båtar behöver heller inte vara någon inskränkning i friheten som man ofta hör skeptikerna säga. Tvärtom. För med båtkörkortet kommer en känsla att man är behörig. Och ett självförtroende som gör att man vågar ge sig ut på lite längre utflykter och upptäcka nya mål. Inte bara snurra omkring på en och samma fjärd med hemmahamnen inom synhåll, dra upp svall och reta gallfeber
på de som ligger förtöjda.

KOMMENTERA LEDAREN
Håller du med? Eller har du en annan åsikt? Kommentera här nedan eller maila till Elias direkt.Mon, 17 Dec 2007 15:35:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1191892_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxNär den amerikanske seglargurun Dennis Conner var som hetast på 70- och 80-talen var det många som försökte komma på hans segerrecept. Hemligheten låg, enligt Conner själv, i att han alltid kom bättre förberedd till start än konkurrenterna. Oavsett det gällde Starbåts- VM eller America’s Cup.

I sin bok ”No excuse to lose” från 1988 menar Conner att vikten av att ligga steget före inte nog kan poängteras. Och att det gäller att eliminera allt som kan leda till ett misslyckande samtidigt som man har en reservplan för alla eventualiteter. Jag kom att tänka på det när det gick upp för mig att jag hade glömt att ta med en reservdunk
med bensin på årets sista resa före vintervilan. I stället för en njutbar tur i en sagolikt vacker höstskärgård infekterades tillvaron av oron för att bensinen inte skulle räcka. Med allt vad det skulle innebära. Att paddla var otänkbart med tanke på båtens storlek. Och att få bogsering en sen höst i en avfolkad skärgård är inte det lättaste.

Det var inte mycket annat att göra än att fortsätta mot uppläggnings-platsen och hoppas på det bästa. Vid Äpplarö siktade jag en älg som simmade med stadig kurs mot Ingmarsö. Först med högt huvud och kraftiga sparkar. Men vart efter vattnet kylde ner den mäktiga
kroppen avtog orken och snart syntes inte mycket mer än bara hornen. Lyckligtvis hade han en reservplan och gjorde en liten kursändring för en mellanlandning på en kobbe. På skakiga ben klättrade han upp för den hala berghällen och blev stående en lång stund för att hämta andan. Varpå han gled ner i vattnet igen med förnyade krafter.

Det är förstås inte troligt att älgen hade en tydlig strategi för hur han skulle ta sig till Ingmarsö. Än mindre läst Dennis Conners bok om hur man lyckas med sina utmaningar. Men till skillnad från mig hade han en reservplan. Något som fick mig att känna mig ännu dummare medan jag stirrade på den snabbt sjunkande bensinmätaren.
Oavsett man lär sig vikten av att förbereda sig genom sina misstag, Dennis Conner eller rent av en älg så har man mycket att tjäna på det.

Som till exempel vid tilläggningar. De som lyckas sämst är inte nödvändigtvis de som är sämst på båtmanövrering. Utan snarare
de som tycker att alla moment är en överraskning: ”Oj, nu behöver vi fendrar.” ”Var är tamparna?” ”Varför har ingen sagt att den södra delen
av gästhamnen är så grund?”

För många kommer också våren och en ny båtsäsong som en överraskning. Därför är det en god idé att låta sy upp ett nytt kapell, lämna in seglet på lagning eller låta serva motorn redan nu.
I midvintermörkret har fackfolket gott om tid samtidigt som priserna är förhandlingsbara. Om inte annat är känslan av att ligga steget före
under vårsolens första värmande strålar guld värd.

Planerar du dina båtfärder noggrant?

Svara på Elias fråga, kommentera ledaren här nedan eller maila till Elias direkt.Tue, 20 Nov 2007 14:05:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1114548_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxDebatten om bottenfärger rullar vidare. Det senaste är att Sjöfartsverket i samarbete med en rad organisationer har funnit att
hälften av båtägarna på ostkusten ”känner sig tvungna att använda den giftiga västkustfärgen trots att det är förbjudet”. Något som bara kan tolkas som att färgerna för ostkusten inte håller måttet.
Så vad göra?

En rundringning till Kemikalieinspektionen, Sweboat och andra som är insatta i ämnet gav ingen tröst. Bara en uppmaning att avvakta tills färgfabrikanterna har hittat Mirakelmedlet som är miljövänligt och effektivt på samma gång.

Den som har ledsnat på att avvakta rekommenderas att ge bottentvätten en chans. En på många sätt genial uppfinning som avlägsnar beväxningen på mindre än en kvart till priset av några futtiga hundralappar. Något som kan jämföras med den extra bränslekostnad det innebär för motorbåtsägare att köra omkring med skitig botten. För att inte tala om vad det kostar att bottenmåla med en färg som ändå inte fungerar.

För båtar som håller sig på ostkusten räcker det med en eller max två tvättar per år för att hålla beväxningen stången. Jag vet eftersom jag slutade bottenmåla båten för fem år sedan och har förlitat mig på båtbottentvättar sedan dess. Oavsett det har gällt segel- eller motorbåtar.

Till båtägarnas hjälp har Skärgårdsstiftelsen också placerat ut så kallade tulpanplattor i vattnet på strategiska platser längs kusten. Plattor som indikerar när de fruktade havstulpanerna går till angrepp. Det sker under en eller max två korta perioder per år och går att läsa
om på Skärgårdsstiftelsens hemsida och i dagspressen.

Men det finns fortfarande ett problem. Antalet bottentvättar i Sverige begränsar sig till blygsamma fyra. Och det trots att en förkrossande majoritet av de som har provat har varit nöjda eller till och med mycket nöjda med resultatet. Det visar undersökningar gjorda med jämna mellanrum ända sedan den första bottentvätten kom till Sverige, närmare bestämt Bullandö, i december 1993.

Sammantaget är det lika mystiskt som beklagligt att båtbottentvätten inte har slagit igenom. Men när så sker, jag hoppas fortfarande det, kommer problemet med beväxning att framstå som ganska litet.
Åtminstone på ostkusten och i insjöarna.

Kommentera gärna ledaren här nedan, eller maila direkt till Elias.Fri, 26 Oct 2007 14:18:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1065458_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxI slutet av augusti lämnade jag in Båtnytts redaktionsbåt på service. En hyttbåt på knappt sex meter med 115 hk på akterspegeln. I servicen ingick att läsa av hur motorn mådde med en så kallad ”plug–in”, en bärbar dator med ett program som svart på vitt visar hur det står till, på vilka varvtal jag har kört och hur mycket bränsle som har gått åt vid olika tillfällen. Jodå, konditionen var bra. På gränsen till utmärkt. Anmärkningsvärt var dock att jag hade hållit mig kring 2 000 varv under 80 procent av tiden vilket motsvarar en fart på ungefär 7
knop. Och det trots att båten är god för dryga 30 och påstås trivas bäst i trakterna kring 25. Men enligt flera servicetekniker runt om i landet är detta inget ovanligt utan snarare en tydlig trend. Vi som njuter båtliv i motorbåt kör allt långsammare. Och började så göra som
på en given signal för några år sedan. Kanske för att den moderna motorn, till skillnad från de äldre, bjuder en luktfri och näst intill ljudlös framfart. Och att det numera går att glida fram i deplacementfart utan att dränkas i ett moln av avgaser.

Sedan finns det tunga ekonomiska skäl till att lätta på gasen. Med ett bensinpris på närmare 14 kronor per liter på sjömackarna svider det i plånboken varje gång man tvingar en båt över planingströskeln.

Behovet av att färdas långsamt till sjöss kan förstås också ha att göra med att samhället snurrar allt snabbare. På höstens flytande båtmässor var antalet långsamtgående motorbåtar större än någonsin. Liksom intresset för dem. Snipan verkar ha framtiden för sig när den
moderna, miljömedvetna och stressade människan ska köpa båt. ”Bättre att varva ner i en snipa i sju knop än att gå i terapi för att lära sig utföra saker långsamt när man står på utbrändhetens rand”, som en slipad försäljare sade.

Oavsett vilket pekar mycket på att det enorma antal planande båtar som dominerar motorbåtsmarknaden kommer att få sällskap av fler lättdrivna, trygga, långsamtgående och miljövänliga båtar som drar minimalt med svall och som inte behöver tankas mer än någon gång per säsong. Detta sker samtidigt som segelbåtarna blir allt snabbare. Katamaraner och trimaraner som lätt och ledigt kommer upp i över
20 knop på branta slörar är numera en vanlig syn i skärgårdarna.

Kanske får vi därför vänja oss vid synen av segelbåtar som seglar ikapp och förbi motorbåtar.

Tror du att klimatdebatten påverkar båtutbudet?
Svara gärna här nedan eller maila till Elias direkt.



Tue, 25 Sep 2007 11:27:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1003139_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxI början av 60-talet lades grunden till det moderna motorbåtsskrovet. Receptet var en djup V-botten med steglister som klöv vågor effektivt. En viktig milstolpe i båtutvecklingen eftersom det tillät körning i planingsfart utan att man slog sig fördärvad i vågorna.
När så grunden var lagd fanns det ingen måtta på experimentlustan. Snart nog hade var och varannan båtkonstruktör en egen idé om hur det V-bottnade skrovet kunde göras ännu bättre. En av dem var Jan Herman Linge som försåg sin kanske mest kända skapelse,
Fjordling 17, med en tunnel i kölfickan som vattenfylldes när båten låg still så att den blev stabil i hamn.
Sedan dess har det rullat på med finesser som speedrails, steglister, sprutlister, vattentunnlar, luftsmörjningar, tvärgående steg och Gud vet vad. Innovationer som alla är knutna till skrovet.
Men för att en motorbåt ska bli riktigt bekväm att köra krävs mer än bara ett välsvarvat skrov. Det är hög tid att börja utveckla själva länken mellan människa och båt vilket inkluderar allt från bra stolar till rätt placering av ratt och reglage. Något som har varit efter satt
så länge att ingen ifrågasätter varför nya serieproducerade båtar för hundratusentals kronor levereras med stolar för några hundralappar. Tråkigt nog är också illa placerade reglage snarare
regel än undantag. Man kan roa sig med att fundera över hur förarplatser i bilar hade sett ut om landsvägen hade varit lika gropig och föränderlig som havet. Fjädrande stolar hade naturligtvis varit en självklarhet.
Om man ska söka en förklaring till att förarplatserna ser ut som de gör så tror jag att doktor Johan Ullman är sanningen på spåret. Han har ägnat hela sitt vuxna liv åt att skapa vettiga länkar mellan människa och maskin och menar att kunskapen om ergonomi hos båtproducenter är lika med noll. I en tid då var och varannan modern motorbåt gör 40 knop eller mer är det viktigare än någonsin att låta en ergonom vara med redan från start då en ny båt ska produceras. Det finns gott om duktiga sådana som med några enkla råd skulle kunna göra underverk för körkomforten utan att det behöver kosta skjortan. Ändå har intresset från båtproducenternas sida varit mycket svalt.
Men det finns hopp. Så sent som i början av augusti visade finska Silver upp en ny båt för en liten skara journalister. En båt som ska säljas under namnet Silver Condor 730 och som visar att någon har börjat tänka på ergonomin. Förhoppningsvis smittar det också av sig på andra båtproducenter.

Är du nöjd med förarplatsens­ eller rorsmansplatsens utformning i din båt?

Svara gärna här nedan eller maila till Elias direkt.Fri, 17 Aug 2007 11:52:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-945744_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxVi brukar mötas ibland. Min tyske kollega och jag. Ofta i samband med pressvisningar av nya båtar. Ska sent glömma vårt första möte. Åland våren 1993. Jag ung, grön och utrustad med kamera och fickminne så som jag brukar när jag testar en båt. Han med handdator, lasermåttband och ett sätt att gå, tala och stå på som vore han kungen av den europeiska båtpresskåren.

Vi hade riktat in oss på samma testobjekt. En 34-fots segelbåt och tillsammans med en representant för densamma letade vi oss ut genom den storslagna åländska skärgården. Hade knappt hunnit hissa storseglet förrän han gick lös med sitt lasermåttband. Mätte allt från
höjden på kojfronterna till längden på skåpluckorna varpå han matade in siffrorna i handdatorn. Allt medan jag fotograferade, styrde, trimmade och lärde känna båten på mitt sätt.

Efter en halv dags intensiv segling tog han sig faktiskt tid att lägga ifrån sig sin utrustning. Men bara för en kort stund och för att notera diametrar på winschar och trimtampar och snart nog var han återigen sysselsatt med handdatorn.
Där och då var jag imponerad av hans sätt att arbeta. Men har med tiden blivit allt mer skeptisk till metoden att lära känna en båt med hjälp av mätinstrument. Att gömma sig bakom siffror är inget annat än ett bekvämt sätt att slippa göra en egen analys av vad en båt
egentligen går för. Samtidigt som den ger ett falskt sken av att man är både vetenskaplig och utomordentligt seriös.

Detta nummer av Båtnytt är årets stora testspecial med över 50 sidor tester och analyser av nya och begagnade motor- och segelbåtar. Därtill en jättetest av utombordare till segelbåtar. Alla utförda av personer som har satt hundratals båtar under luppen genom åren.
Och som har betydligt mer att komma med än bara siffror och annat som man lika gärna kan läsa sig till i broschyrer.

Den som till exempel slår upp testen av Archambault på sidan 68 i hopp om att få ett exakt mått på hur breda skarndäcken är kommer sålunda att bli besviken. Men kan trösta sig med att få knivskarpa analyser av hur denna snabbseglare beter sig i sjön, hur den är att bo i och vad den har för styrkor och svagheter. Och om den överhuvud taget är värd att satsa på.
På sidan 117 kan man för övrigt läsa Lage Larssons lika initierade och lärorika krönika om meteorologi. Ett kärt ämne i Båtnytt till skillnad
från metrologi – läran om mått, vikt och mätteknik.


Tycker du att testerna är ett viktigt inslag i Båtnytt?
Svara gärna här nedan eller maila till Elias direkt.
Thu, 26 Jul 2007 14:19:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-918633_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxFörsta gången jag kom i kontakt med en GPS var i mitten av 90-talet. Det var en handburen liten manick, utan kartplotter men med en så kallad ”motorväg”, som satt i en hållare bredvid ratten på en Flipper 850. Motorväg var, för den som minns, ett vägliknande streck på skärmen som hjälpte föraren att hålla kursen mellan waypointsen som han med stor möda hade programmerat in innan han kastade loss.

Runt omkring stod båtens samtliga passagerare och stirrade in i displayen. Alla lika imponerade av att Micrologic Sportsman kunde veta var vi var. Och till och med veta när vi skulle komma fram.
Själv var jag mer förvirrad än imponerad. Undrade mest hur denna lilla apparat kunde stjäla så stor uppmärksamhet timme efter timme. Allt medan naturen bjöd på ett storslaget skådespel. Sedan ska det erkännas att jag kanske aldrig hade känt mig så vilsen som då. Inte på sjön men i GPS:ens mycket krångliga menysystem.

Nåväl. Vi kom fram till slutmålet och hade fast mark under fötterna klockan tio över åtta, såsom GPS:en hade förutspått. Men det bestående minnet var att jag kände mig bedragen på en vacker sjöresa. Ska man bara stirra in i en skärm med en grovhuggen och ytterst torftig grafik i svartvitt så kan man lika gärna göra det hemma i köket med öppet fönster.

Det tog lång tid innan jag gav GPS:en en ny chans. Men när så skedde blev jag glatt överraskad. För då hade den blivit en smidig, tydlig och förhållandevis billig vägvisare som inte nödvändigtvis måste matas med waypoints för att fungera. Viktigast av allt är dock att en GPS av idag kräver mycket lite av användaren. Och att den har reducerats till att vara något som man bara slänger ett öga på då och då. I stället för att som förr kräva en hel besättnings engagemang och stjäla uppmärksamhet från från de vackra kobbarna, skären, klipporna och vikarna. Nu när GPS:en vet sin plats så ska jag efter alla år av moget övervägande själv slå till på en. Och på köpet få mer tid att njuta av det som båtlivet egentligen handlar om.

Trevlig sommar.


Är GPS:en ett viktigt hjälpmedel i ditt båtliv?
Svara gärna på frågan genom att använda kommentar nedan eller maila till Elias direkt!



Tue, 12 Jun 2007 14:48:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-849233_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxSent på torsdagseftermiddagen två dagar före tävlingsdebuten i Roslagsloppet växte tvivlet. Så som det kan göra när man har missat något viktigt. Propellern som kompisen Henrik och jag hade fått med den nyinköpta motorn var dåligt anpassad till vårt ekipage.

Att vi var nya i sporten var ingen tröst där och då. Vi hade förberett oss hela våren och sommaren. Införskaffat en båt och en motor som mätte in i ungdomsklassen Offshore 550. Gått Sportbåtsskolans utmärkta kurs i högfartsmanövrering. Tränat körteknik i alla tänkbara förhållanden. Fått grepp om hur man på racerförares vis läser vågor och sjökort i höga farter. Men, som sagt, glömt en så viktig sak som att prova ut en lämplig propeller.

Det fick bli ett akutbesök hos propellergurun Kjell-Arne ”Lala” Aspholm. En man som enligt ryktet hade en magisk förmåga att bara genom små justeringar göra underverk när det kom till just propellrar.
Väl framme i hans verkstad var känslan av att besöka barnavårdscentalen inte långt borta. För här stod de i långa köer, alla de stora racerprofiler som vi hade läst och hört talas om. De flesta med sina dyrbara stålpropellrar inlindade i mjuka bolster och nedbäddade i något som närmast liknade babyliftar. Allt i väntan på att de skulle plockas upp av Lala för kontroll av raken, stigningen, diametern eller vad det nu var som var aktuellt för tillfället. Genom att ”kuppa”, ”tunna ur” och ”stumnava” propellrarna kunde Lala få framtunga båtar att gå mer på aktern och tvärt om. Allt för att i slutänden göra en redan snabb båt ännu snabbare.

Besöket hos Lala slutade med att vi köpte en duglig stålpropeller varpå också vi blev återkommande kunder med propellern i en babylift. Och jodå, vi genomförde både Roslagsloppet och resten av tävlingarna under säsongen. En rolig tid även om vi aldrig impo nerade
resultatmässigt. I dag har mitt intresse för höga toppfarter svalnat väsentligt. Liksom lusten att transportera omkring propellrar i babyliftar. Kvar finns dock vetskapen om att en omsorgsfullt utvald
propeller kan göra underverk för såväl körkomforten som bränsleförbrukningen och prestandan.

På sidorna 70–83 i detta nummer testar vi inte mindre än 20 propellrar av olika material och fabrikat. Där framgår också att man inte behöver
vara tävlingsförare i jakt på höga toppfarter för att tjäna på att välja med omsorg.


Har du funderat på att byta ut eller kanske rent av bytt ut din originalpropeller mot en mer högpresterande?
Svara gärna på frågan genom att använda kommentar nedan eller maila till Elias direkt!Mon, 28 May 2007 10:22:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-804748_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxI slutet av 80-talet blev jag bekant med ett glatt gäng från Australien. Salta killar som ägnade dygnets alla vakna timmar åt matchracing. Allt med ett enda mål i sikte. Att optimera sig själva och båten. Den senare ett renodlat tävlingsredskap med vitt skrov och en obehaglig
grön färg på däcket och som saknade allt vad komfort hette. Men som istället hade allt av utrustning som kunde göra en snabb båt snabbare.

Inget konstigt i detta. Renodlade kappseglingsbåtar finns det gott om. Men det var något med deras sätt att fullständigt hänge sig åt sporten som fick omgivningen att förstå att de inte var några vanliga söndagsseglare.

Snart nog skulle också resultaten tala för det. För med tiden blev de allt mer svårslagna i sina kraftmätningar med andra. När det så var dags för en stor utmaning i Newport hade de nått en viss status och betraktades som en konkurrent att räkna med. Om inte annat så funderades det mycket på varför de alltid dolde kölen när båten skulle torrsättas. Så här i efterhand är det lätt att förstå att det var en del i den psykologiska krigföringen.

Men också nödvändigt för att hålla världens första vingköl hemlig.
När regattan väl kom igång seglade de skjortan av motståndarna och tog sig ända fram till final. En uppgörelse som skulle kommas ihåg som en av de mest dramatiska i kappseglingshistorien. För inte nog med att de lyckades vinna mot en självsäker amerikansk skeppare
vid namn Dennis Conner. De gjorde också en heroisk vändning från underläge 0–3 till seger med 4–3. Därmed tvingades också amerikanarna lämna ifrån sig America’s Cuppokalen för första gången i tävlingens då 132-åriga historia.

När jag hade läst ut den 449:e och sista sidan var det tungt att skiljas från vännerna John Bertrand, Hugh Treharne, Scotty McAllister, Ben Lexen och de andra hjältarna i ”Seger för Australia II”. Mest därför att boken gav en ovanligt närgången beskrivning av kampen, personerna,
rävspelet och America’s Cup-triumfen. Allt berättat av skeppare Bertrand själv.

Nu känns det bra att Båtnytt har en man ombord på Victory Challenge. En man som berättar lika närgånget och ocensurerat om Magnus Holmberg, Johan Barne, Stefan Rahm, Pepe Ribes och de andra som nu försvarar de svenska färgerna i America’s Cup-seglingarna i Valencia. Årets största idrottshändelse alla kategorier.

Läs Gustav Morins reportage på sidorna 140– 145. Och hans dags-färska rapporter i Gustavs blogg.

Fråga:
Följer du drabbningarna i America's Cup?

Kommentera gärna ledaren eller svara på frågan i fältet nedan!
Du kan också maila mig direkt
Tue, 08 May 2007 11:49:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-771935_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxRickard var alltid lätt att känna igen när han kom studsande på fjärden i sin lilla sportbåt. Inte bara för att han hade stora eldflammor på skrovsidan. Utan också för att han hade en väldigt speciell körstil sittandes uppe på ryggstödet på förarstolen. På så sätt nådde huvudet upp en bra bit ovanför vindrutan. Med resultatet att hans redan yviga hår blev ännu yvigare. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att han gjorde så enkom för att frossa i fartvind och saltstänk.

Men det fanns också ett annat skäl. Hans upphöjda position kom sig av att han hade tonat sin vindruta till den grad att den inte längre gick att se ut igenom. Föga förnuftigt kan tyckas. Men ändå väl motiverat skulle det visa sig.

Rickard och hans båt var ofta på tapeten när gubbarna i båtklubben luftade sina åsikter om livet på och omkring sjön. Och nog var de rörande eniga om att han genast borde avlägsna den mörka filmen på vindrutan. Bara någon kunde prata förstånd med honom.

Gert som var gammal i gården och ägare till en ovanligt snabb och sportig daycruiser kände sig manad. Styrde stegen mot pojken med det yviga håret för att ge honom en lektion. Blev dock mycket överraskad när Rickard kontrade med ett citat av Pascal Blaise. En
fransk matematiker, fysiker och filosof som redan på 1600-talet menade att ”hjärtat har sina skäl som förståndet aldrig kan fatta”.

Rickard var förstås inte dummare än att han var medveten om den tonade vindrutans nackdelar. Men förklarade också att det var något som han gärna levde med för att båten skulle se tuff ut.
När de nu ändå var inne på ämnet vad som var förnuftigt och inte påminde han Gert om att denne nyligen hade lagt ner åtskilliga tusenlappar på ett ankarspel som nu satt placerat i fören trots att han, precis som resten av Sveriges fritidskeppare, nästan alltid lägger
till med fören mot land. Sedan kunde Gert gott fundera på varför han hade 200 hästkrafter på akterspegeln när han ändå alltid körde i deplacementfart.

Snart nog hade de enats om att den svenska fritidsbåtflottan nog skulle vara hopplöst trist om förnuftet alltid fick råda.
Och att folk gör rätt i att låta hjärtat styra när det gäller båtar


Fråga:
Är det rätt att låta hjärtat styra vid köp av båt?

Kommentera gärna i fältet nedan eller maila mig direkt

Mon, 16 Apr 2007 11:50:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-700954_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxDen lilla Selcon var nytankad och packad till bredden. Med trangiakök, sovsäckar, kylbox, kläder, tält och annat som behövs när två killar i de yngre tonåren ska ut på äventyr. Nu skulle det ske. Det som vi hade talat om och förberett hela vintern.

Vi kastade loss. Vinkade till våra oroliga föräldrar och upplevde fyra fantastiska dygn i Stockholms innerskärgård. Fantastiska för att det var det lilla båtlivet när det är som bäst. Billigt, bekymmerslöst och lärorikt. Bara en sådan sak som att campa på egen hand med allt vad det innebär var en utmaning. För att inte tala om att navigera i Stockholms labyrint till skärgård.

Men det gick för att vi kände ett stort ansvar. Och för att vi aldrig gjorde oss någon brådska. Tror aldrig att vi var uppe i mer än tio knop fastän båten var god för närmare 30. I dag, 20 år och otaliga sjömil senare i olika båtar, minns jag fortfarande min gamla Selco med stor glädje. Blev rörd till tårar när jag av en tillfällighet såg henne förra sommaren, matt i färgen och med nedsuttna säten. Men fortfarande vacker som en dag i mina ögon. Och jodå, den lilla skadan i durken fanns där. Den som uppstod när det nya startbatteriet gled ur mina oljiga nävar under en vårrustning. Kvar var också tryckloggen som jag hade fått i julklapp och som jag hade monterat med stor möda enligt modellen ”fort men fel”. Så fel att instrumentbrädan såg ut som ett såll när jag var färdig med borrmaskinen. Men det gjorde mig inget. Viktigare var att båten kunde ta mig ut till skärgården och det stora äventyret.

Just detta försökte jag förklara för Mrs Darcy Mcniff Thompson på Monaco Boat Show för fem år sedan. En dam som visste det mesta om superyachter och som menade att Monaco var den enda av världens mässor som var värd ett besök. Men hon var inte mottaglig för information om båtar under 30 meter. Såvida de inte var avsedda att hänga i en dävert bakom en ”riktig båt”.

– Var annars än i Monaco kan man få en glimt av livets goda, menade hon och pekade på guldkranarna, kristallkronan och jacuzzin i badrummet på Genesis 153. En superyacht på 46,5 x 9,00 meter för nästan en kvarts miljard kronor.

– Och var annars skulle stackars trångsynta båtdesigners runt om i världen få veta vad som verkligen går att göra med båtar, malde hon på, syftandes på helikopterplattan, Ralph Lauren-klädseln och hissen mellan de fyra våningarna.

En halvtimme senare hade jag fått nog av överdådig lyx och var mer illamående än imponerad. Samtidigt malde en stark känsla av medlidande. För jag hade aldrig sett maken till fattigt båtliv.

Har man roligare i en lyxig båt?

Maila mig direkt eller svara på frågan genom att lämna en kommentar i fältet nedan!Tue, 27 Mar 2007 10:38:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-624663_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspxJag hade upplägget fullständigt klart för mig. Tyckte faktiskt att idén var smått genial när jag ringde sjöfartsinspektör Christer Bergström på Sjöfartsinspektionen. Han var med på noterna. Försäkrade att det var så illa ställt som ryktet sade, att många båtar som ställs ut på båtmässor runt om i landet inte gör skäl för den kvalitetsstämpel som CE-skylten är tänkt att vara.

Jag såg alltså framför mig hur jag skulle få följa honom i hasorna på en båtmässa och bli serverad den ena skandalen efter den andra.
Vi möttes på slaget klockan 16.00 vid huvudentrén på båtutställningen ”Allt för sjön” i Stockholm för två år sedan och påbörjade vår vandring. Jag i hasorna med kameran osäkrad och anteckningsblocket i högsta hugg. Precis enligt planen.

Men det var också det enda som gick som planerat. För när Bergström äntligen var klar med den första punkten, ”Kontroll av dokumentation”, vid båt nummer ett hade det gått en halv evighet. Mässan stängde och där stod jag. Utan att ha lyckats fånga så mycket som ett felplacerat startbatteri, en för kort badstege eller ens en underdimensionerad bränsleslang på bild.

Nej, den stora skandalen upptäckte jag inte förrän senare. Den att Bergström var ensam om jobbet att kontrollera den svenska fritidsbåtflottan. Och att han dittills aldrig hade kommit längre än just till punkten ”Kontroll av dokumentation”.

I praktiken innebar denna grova underbemanning att det fanns en lag, men ingen polis
som kunde upprätthålla den. En mindre nogräknad båtimportör skulle glatt kunna nita fast en CE-skylt på en urholkad trädstam och kalla det för en ”CE-godkänd havsgående båt”.
Skulle han sedan ha oturen att få besök av landets enda inspektör så skulle det inte leda till mer än en tandlös tillsägelse.

Men nu är det färdigdaltat. Bergström har äntligen fått förstärkning på Sjöfartsinspektionen och därtill möjlighet att förelägga vite till den eller de som ger tusan i att åtgärda plumparna i protokollet efter en kontroll. Det första vitesföreläggandet (500 000 kronor) dömdes
nyligen ut till Mälarbryggan Fastigheter AB i Västerås som säljer nya och begagnade motorbåtar. Ett fall som nu banar väg för fler vitesförelägganden och förhoppningsvis också
en tryggare tillvaro för båtägarna. Ett litet hopp har tänts för CE-märket vars förtroende var på god väg att urholkas helt och hållet.

Jag som följde med inspektör Bergström på jobbet förförra våren heter Elias Johansson och har tillträtt tjänsten som chefredaktör på Båtnytt
efter tio år som redaktör på samma tidning. Ett mycket spännande uppdrag som likt Bergströms går ut på att kritiskt granska båtar, motorer och tillbehör. För att nämna en del.

Men mest av allt ska Båtnytt vara en underhållande, inspirerande och innehållsrik tidning för alla som gillar båtar, skärgård, kust och hav.
Trevlig läsning.


Känner du dig trygg med din båt i alla lägen?

Maila mig direkt eller svara på frågan genom att lämna en kommentar i fältet nedan!Wed, 21 Feb 2007 12:00:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-589588_Tab-Blog_DXNI-98864_User-489342_.aspx