/COMMUNITY_Min_sida_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxBlogg - Chefred SeglingEfter Gotland Runt, som du kan läsa om på sidorna 28 – 31, tog jag tävlingsbåten genom Göta Kanal hem till västkusten igen. Den
racingoptimerade fenkölen på en First 40 är försedd med en stor bulb som slutar två och en halv meter under vattenlinjen, och i kanalen visade det sig snart att det utlovade minimidjupet på 2,82 meter inte räckte så långt utanför mittfåran. Vid slussarnas väntbryggor kunde vi bara ligga med minst en båt mellan oss och bryggan, men det fungerade ju fint det också. Om inte annat så var det ett givet samtalsämne och vi lärde känna en massa trevliga kanalfarare.

INTE FÖRRÄN PRECIS när vi var på väg ut under bron över gamla E4, strax öster om Norsholm, tog det stopp ordentligt. Det var ingen hård tvärnit, utan snarare en mjuk och skön fjädrande nigning, ungefär som
om vi hade kört in i ett gummiband. Ohjälpligt stopp var det i alla fall. Bilisterna i de växande köerna på ömse sidor om bron undrade nog vad vi höll på med, när jag backade tillbaka in under den öppna klaffbron och försökte igen. Samma fjädrande ännu en gång, men inte lika djup nigning eftersom jag förstås körde saktare nu.

EN NY BACKNING in under bron, stoppa mötande båtar med tutan och en uppsträckt hand, mitt under bron få över båten på ”fel sida” av leden (bogpropeller är inget för kappseglingsbåtar…) och så försökte vi på nytt. När vi äntligen kunde passera ut under bron i ”fel fil” skymtade äldste sonen Emil en uppstickande kabel i det grumliga vattnet på styrbordssidan…

I SJÖTORP VAR DET DAGS att fylla diesel. Trots hård vind i sidan stannade båten upp en hel meter från tankbryggan när
jag skulle lägga till långsides. Där stod vi i den mjuka dyn och kom inte närmare, så det var bara att ta ett lite längre skutt än vanligt till bryggan och tanka ändå. Mera bränsle var vi ju tvungna att ha, inför
den långa passagen över Vänern. Men med ytterligare nästan 150 kilo ombord stod vi förstås ännu stadigare efter tankningen. Jag ringde kanaljouren för att be om råd och hjälp. ”Vi har nog lite för lite vatten i den bassängen, så vi fyller på mer” lät som en förbluffande rationell lösning. Efter ett tag flöt vi igen, och problemet hade löst sig helt odramatiskt. Tänk vad praktiskt om man alltid skulle kunna göra så!

MER OM VEDERMÖDOR och tjusningar med kanalfärder blir det här i Segling framöver, då jag bland annat ska bjuda på mina bästa slussningstips. Till dess njuter vi vidare av de återstående fina sensommardagarna.Tue, 24 Aug 2010 14:02:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2808121_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxDen här ledaren skrivs på bryggan i Sandhamn en solig juliförmiddag, mitt under de sista förberedelserna inför Eurocard Gotland Runt. KSSS låter meddela att det är 2 000 seglare, allt från debutanter i familjebåtar till fullfjädrade proffs i helsponsrade kappseglingsmaskiner, som i nästan 250 båtar på flera olika banor ska segla årets upplaga.
På västkusten seglas samtidigt de första matcherna i Stena Match Cup Sweden, ett evenemang av helt annan karaktär. Här deltar endast världens mest topprankade besättningar, i exakt likvärdiga båtar, tillhandahållna av arrangerande GKSS. Under tävlingsveckan kommer der än 100 000 besökare att strömma till Marstrand för att på nära håll följa de spännande uppgörelserna.

TVÅ AV DE ALLRA MEST högprofilerade evenemangen inom svensk segelsport arrangeras alltså exakt samtidigt. Förenklat kan man säga att det är seglarnas evenemang på ostkusten och publikens på västkusten. Till och med för mig som intresserad entusiast är det
dock omöjligt att följa och bevaka båda händelserna. I synnerhet som jag i år dessutom själv seglar Gotland Runt, och försvinner ut på Östersjön i några dygn. Var finns samordningen?
När jag pratar kappsegling med mina journalistkollegor inom dagspress, radio och tv så är det alltid två frågor som återkommer. De undrar vem som vinner och när det är klart. Ska segelsporten komma i åtnjutande av ett större allmänintresse så måste dessa frågor
kunna besvaras på ett enkelt och lättfattligt sätt.
Svenska Seglarförbundet har börjat undersöka vad som kan och behöver göras med segelsporten för att öka attraktionskraften
framöver. Läs mer längre bak i tidningen.

KAPPSEGLING OCH STORA evenemang i all ära, men en betydligt lojare tillvaro blir det för min egen del när Göta Kanal ska klaras av. Aldrig tidigare har jag glidit fram i fem knop genom ängsmarker och
skog. Hoppas bara att jag kan koppla av utan att känna mig rastlös. Några dagsutflykter – eller kanske till och med helger – i sönernas nyinköpta Monark 540, ska jag också försöka hinna med. Kanske ses
vi, och säkert händer något som du får läsa om framöver.

SLUTLIGEN; APROPÅ Gotland Runt och Match Cup Sweden så kan vi inte bjuda på något mer i det här numret av Segling. Inom förlaget misslyckas vi nämligen också med samordningen ibland, den här gången med utgivningsplanen. Därför lämnades det här numret till tryck samtidigt som startskottet small utanför Sandhamn, och när man bara hade kommit till halvtid på Marstrand. Till vårt försvar vill
jag säga att vi åtminstone inte kommer att upprepa just det misstaget några fler gånger…Tue, 20 Jul 2010 10:38:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2724323_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxEn skröna påstår att det bara finns två slags seglare – de som har gått på grund och de som ska gå på grund. Andra förenklade indelningar
brukar ske mellan racingseglare och cruisingseglare, mellan kölbåtsseglare och flerskrovsseglare eller kanske mellan skärgårdsseglare och långseglare. Möjligen kan man skönja en viss dos av sanning i de här simpla kategoriseringarna, men som chefredaktör för Segling blir jag ofta påmind om att det faktiskt finns nästan hur många sorters seglare som helst. Seglingens värld är långt mer mångfacetterad än vad till och med den allra mest inbitne entusiasten kan föreställa sig. Alla de olika intresseinriktningarna önskar ni läsare att vi ska tillfredsställa, och den ambitionen har vi också – åtminstone över tid.

NU STÅR SOMMARSEMESTERN för dörren, och det ska märkas även här i Segling. Därför har vi laddat det här numret med lite extra somrig läsning. Härliga bilder från jubileumsregattan i Långedrag i början av juni får inleda, och vi gratulerar därmed Göteborgs Kungliga Segelsällskap som firar 150 år. Den jolleprovsegling vi påbörjade i förra numret fortsätter, och nu har turen kommit till de jollar som inte främst är till för ensamseglare. Kanske kan det sporra fler att upptäcka
glädjen i att segla tillsammans, i en insikt om att man inte prompt måste flänga runt bojar så fort som möjligt utan istället kan unna sig en stunds avkopplande slösegling hemma i viken utanför sommarstugan?

BAVARIA, SOM ALLA SEGLARE oavsett inriktning tycks ha en åsikt om, har lanserat ännu en ny båt. Denna gång är det en bjässe på 45 fot som fått en boost av biltillverkaren BMW. Vad det betyder får du veta på sidorna 26 – 30. Vill du med ganska enkla medel öka farten i din båt, så rekommenderar jag de fem smarta proffsknepen på sidorna
58 – 64. Och vill du lära känna ett riktigt fullfjädrat seglingsproffs ska du bläddra vidare ännu längre bak. Australiensaren Peter Gilmour har vunnit matchracingen på Marstrand sju gånger, och kommer nu som nybliven 50-åring tillbaka för att försvara titeln från i fjol.

VI TIPSAR OCKSÅ i det stora kalendariet om intressanta och spännande händelser i närheten av våra lokala seglingsvatten i sommar. Vi går igenom väderförhållandena under Gotland Runt så att du kan förbereda dig väl, vi följer med legendariske Skip Novak till den svarta ön i Antarktis och vi besöker ett par pärlor i betydligt mer
närbelägna Vänern. Dessutom får du chansen att delta i flera olika tävlingar med fina priser, och som om inte det skulle räcka så har jag
också låtit mig övertalas av övriga redaktionen att publicera ett korsord. Men det satt långt inne…

DET ÄR MED STOLTHET jag kan tycka att vi återigen lyckats få ihop en Segling som spänner över väldigt många delar av seglingens underbara värld. Men det är också med ödmjukhet, eftersom det allra viktigaste är vad du som läser Segling tycker. Hör gärna av dig
och låt mig få veta det!

Fri, 18 Jun 2010 12:23:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2696449_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxDet är fullständigt tyst, stilla och mycket rofullt. Någon enstaka fågel lyfter yrvaket och överraskat när vi kommer för nära, ovan vid att
överhuvudtaget få sällskap. Temperaturen i vattnet stannar fortfarande på ensiffriga gradtal och i vinden har den inte heller nått högsommarnivåerna. Men dagen gryr tidigt och man slipper myggen på kvällarna, fastän de är lika ljusa som på sommaren. Träden
börjar få musöron och i den gulorange markvegetationen syns några enstaka ljust gröna strån. Längs kajer och bryggor är alla andra fritidsbåtar fullständigt som bortblåsta och i naturhamnarnas favoritvikar skäms vi bort med hur många lämpliga klippor som helst att välja mellan.

DET ÄR FÖRSÄSONG i Stockholms skärgård, och det känns som att vi är de enda i hela världen som vill passa på att njuta av det. Några dagars semester i båten ger oss en tydlig bild av en närmast totalt ödelagd skärgård, oerhört fjärran från det nästan infernolika vi
är vana vid att möta under motsvarande tur i mitten av juli.
Visst får vi stå ut med att servicenivån inte heller är på högsommarnivå. Sjömackar som bara håller öppet några få timmar i veckan, helt igenbommade livsmedelsbutiker och att flertalet krogar är stängda. Gästhamnar där man definitivt inte har vaknat upp ur
vinteridet ännu. Och till råga på allt att bastun på en av favoritholmarna är låst med ett kraftigt hänglås – ja, just den lilla detaljen är faktiskt snudd på oförlåtlig. Men trots detta har en skärgårdsvistelse tidigt på våren otvetydigt sin charm.
På Norra Stavsudda träffar vi entreprenören Göran Ivanoff, som har bott här ute sedan 1960-talet. Det är svävare från hans lilla familjefabrik som underlättar logistik och transporter på många håll i skärgården, i synnerhet den gångna vintern. Göran driver dessutom sjömacken och butiken, och kan berätta att under fjolårssäsongen så höll han sin bryggkrog öppen i endast 44 dagar. Från någon vecka in i juli och fram till skolstarten. Det är ett mycket talande exempel på hur kort den allra mest intensiva skärgårdssäsongen egentligen är. Annat var det förr, menar Göran, då tillströmningen av folk spreds mer jämnt över sommarmånaderna.

JAG HAR BÅDE FÖRSTÅELSE och respekt för att alla inte har möjlighet att sjösätta direkt efter islossningen och genast ta en tidig vårsemester
för att få uppleva det jag beskrev inledningsvis. Eller att förlänga säsongen med motsvarande skärgårdsvistelse på hösten. Och alla vill det säkert inte heller. Men när värmare, stora vattentankar, egen toalett och annat som förr var ovanligt ombord numera betraktas som
ordinära bekvämligheter, då tycker jag också att fler skulle unna sig lyxen av att förlänga säsongen. Varför inte i båda ändar?
Å ena sidan fortsätter jag visserligen gärna att njuta av den tidiga stillheten och ron i skärgården, precis lika ensam som jag var vid årets premiärtur. Men å andra sidan unnar jag alla er som läser Segling att
uppleva detsamma. Därför – välkomna ut! Det är fortfarande försäsong…

Wed, 09 Jun 2010 11:09:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2680714_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxDen här vintern var min fjortonde i Kullavik. Uppvuxen i Bohuslän som jag är, vet jag att västkustvintrarna sällan blir så stränga. Inte som när jag bodde i Täby. Men i år var det annorlunda. Minusgrader i veckor, ja månader, i sträck. Därmed också istäckt vatten i hela skärgården här omkring. Inne bland vinterliggarna i Kullaviks hamn var isen halvmetertjock, det kunde jag själv konstatera när de stod där och sågade förtvivlat runt sina båtar. Vid bastun har vi, för andra vintern på 14 år, badat i isvak. Den här gången i flera månader. Och i Hjuvik gick de sanna entusiasterna loss med motorsåg på isen, för att få upp en ränna så att de mest hängivna jolleseglarna kunde komma ut på fritt vatten och träna.

ÄNTLIGEN ÄR NU VÅREN i alla fall definitivt här. Kanske något tveksammare och absolut mycket senare än vi är vana vid, men inte desto mindre välkommen. Det känns som att försäsongen kommer att bli ovanligt kort, att det liksom brakar igång direkt allting. I Stockholmsområdet är det Lidingö Runt som brukar räknas som säsongsupptakt för kappseglarna. På sidorna 76 – 77 får du därför en hel del värdefulla tips av vår meteorolog Pia Hultgren, om hur du kan utnyttja vårvädret till din fördel under Lidingö Runt.

SKA DU KANSKE NU i vår göra verklighet av vinterns drömmar om den första egna båten? Läs då begagnatgurun Curre Gelins artikel på sidorna 44 – 50. Han har nosat fram 92 båtar till priser som inte totalt dödar privatekonomin. Inga fullfjädrade kappseglingsmaskiner förstås,
men någonstans måste man ju börja. Och vinden är ju fri, för att citera Seglings förre chefredaktör Bengt Jörnstedt.

VILL DU ÄNDÅ INTE skaffa en egen båt, men prova på segling och ha kul trots det? Då tycker jag att du ska kasta ett öga på sidan 81. Det hör verkligheten inte till vanligheterna att jag puffar för en annons, men på just sidan 81 bjuder vi på Segling själva in till en av årets
roligaste händelser. Den sista helgen i maj arrangerar vi, i samarbete med Sail Stockholm, Segling Sprint Cup på Riddarfjärden i huvudstaden. Utöver spännande kappseglingar erbjuds också provsegling av några intressanta nya dagseglare. Eller segling med
instruktörer i tävlingsbåtarna CB 66 Racer. Ses vi inte förr, så hoppas jag verkligen att vi ses där!


Wed, 14 Apr 2010 14:58:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2602772_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxPlanet landade i Alicante strax före midnatt. Jag hyrde en bil, körde till Valencia och kom i säng vid tretiden. Tio över fem ringde väckningen
och en timme senare stod jag på kajen i America’s Cup-hamnen. Då var Alinghis besättning redan i full gång med att förbereda sin katamaran för första racet. TV-båtsföraren Christian Knutsson hämtade mig i sin ribbåt och vi puttrade iväg mot BMW Oracle Racings
kajplats i lasthamnen några sjömil bort. Där i strålkastarskenet värmdes besättningen upp med cheerleaders, hurrarop, tutor, flaggviftande och rytmiskt diskodunk.

OCH DET BEHÖVDES, för det var både beckmörkt och svinkallt när vi styrde mot banområdet för det som brukar kallas världens mest prestigefyllda seglingsdrabbning. Även för kvicka flerskrovsseglare och ett gäng funktionärer i snabba ribbåtar tog det sin tid att avverka de 40 sjömilen ut till banområdet. Jodå, du läste rätt, 40 sjömil ut skulle vi. Halvvägs till Ibiza, ingen mobiltäckning, inget land i sikte och knappt några åskådarbåtar mer än de närmast sörjande entusiasterna. TV-teamet ombord tvingades ta hjälp av ett cirklande flygplan på 27 000 fots höjd för att skicka sina signaler till land.

I REGNET MITT I lågtryckscentrum, med bara enstaka vindpustar från spridda riktningar, låg vi och väntade i många timmar innan seglingsledaren Harold Bennett satte AP över A och sköt upp racet till nästa seglingsdag. Då hade kobjällrorna på den schweiziska supporterbåten för länge sedan tystnat, helikoptrarna för länge sedan landat, TV-tittarna över hela världen för länge sedan zappat vidare och jag själv för länge sedan somnat bredvid kameramannen Shane på ribbåtens smala britsar. Det cirklande TV-planet återkom aldrig
från sin tankning.

LJUSET I MÖRKRET var att vi kunde åka runt och morsa på besättningarna, titta närmare på de gigantiska flerskrovsskapelserna och småsnacka med folk i största allmänhet, ungefär som på vilken
annan regatta som helst. Men det här skulle ju inte vara vilken annan regatta som helst, det här skulle vara America’s Cup. Världens mest
prestigefyllda kappsegling. Inte bara en enda lång väntan. Snacka om antiklimax! Men vänta har vi fått göra, och det med besked. Tiden
sedan den 32:a America’s Cup avgjordes sommaren 2007 har inte varit något annat än en enda lång väntan. Vi har väntat på domstolsutslag och vi har väntat på besked. Och när vi fått besked har de raskt ändrats så att vi fått vänta igen.

HAN BEHÖVDE NIO BESÖK i New York Supreme Court, han behövde flerfaldige America’s Cup-segraren Russell Coutts och han behövde en trimaran med en revolutionerande vinge för att göra slut på
vår väntan. Redan strax efter prisutdelningen utlovade nämligen den amerikanske segerherren Ellison att i nästa America’s Cup ha en helt oberoende tävlingsledning, opartisk jury och ömsesidiga överenskommelser med utmanarna. Detta låter förstås som självklarheter, men var inte det för den schweiziske förloraren Bertarelli. Nu finns det gott hopp om att ordningen återställs. Aldrig mer Antiklimax Cup!

Chefredaktör & ansvarig utgivareTue, 02 Mar 2010 15:30:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2570555_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxVad vore skaldjursfrossan i sittbrunnen en ljum julikväll utan svalkande pilsner och immiga snapsar? Och hur mycket skulle
man egentligen njuta på en mjukt rundad klipphäll i solnedgången, om inte den grillade köttbiten ackompanjerades av ett väldoftande glas rött? För mig är svaren helt givna. Alkoholhaltiga förfriskningar
och båtliv hör ihop, så är det bara. Men vi skärgårdsälskande båtmänniskor är fördenskull inga råsupande rusdrycksromantiker, även om det förstås förekommer sådana avarter även bland oss. Nej, det övervägande flertalet av oss är snarare njutningstörstande sybariter, som förstår att ta vara på och uppskatta livets goda.

DET SKALL VI FORTSÄTTA att göra även framöver, tycker jag. Med samma måttfullhet och goda omdöme som tidigare. Men de som har svårt att hålla alkoholintaget på en acceptabel nivå, får från och med den 1 juni i år en liten extra väckarklocka om hur angeläget det är.
Enligt en proposition som riksdagen inom kort väntas rösta igenom, ska nämligen en nedre promillegräns för sjöfylleri införas det datumet. Då blir reglerna för oss som är på sjön snarlika de som gäller för vägtrafikanterna på land. I korthet innebär de att en ny gräns för sjöfylleri införs vid 0,2 promille, medan det för grovt sjöfylleri – som tidigare – krävs 1,0 promille alkohol i blodet.

Promillegränserna ska gälla såväl yrkessjöfart som fritidsbåtar, under förutsättning att båten antingen kan framföras i 15 knop eller är längre än tio meter. I långsammare eller kortare båtar är det alltså fortfarande fritt fram att ha den promillehalt man själv önskar, så länge man framför sin båt på ett betryggande sätt och utan fara för sig själv eller andra.

DEN 1 JUNI FÅR polis och kustbevakning också utökade befogenheter och kan genomföra breda nykterhetskontroller ungefär på samma sätt som på vägarna. Hittills har de ju bara fått be båtfolket blåsa vid uppenbar misstanke om onykterhet, eller vid mycket olämpligt uppträdande till sjöss. Det känns helt rimligt att sjötrafiken i detta avseende jämställs med vägtrafiken. Om den nya lagen kan bidra till att vansinneskörningarna och de svåra olyckorna till sjöss minskar, så är det självklart också välkommet.

TRANSPORTSTYRELSENS NYLIGEN presenterade förslag om ett totalförbud mot all toalettömning från fritidsbåtar, och tvånget att alla båtar med toalett också måste förses med holdingtank, har jag betydligt svårare att ställa mig bakom. Som jag skrev i ledaren redan i Segling nummer 7 2007, måste vi som älskar båtlivet och våra vatten vara så goda föredömen vi kan. Allt förändringsarbete börjar ju i det lilla. Men för att ta kväve som ett exempel så släpper småbåtar ut 140 ton per år och jordbruket hela 50 000 ton!


Med det i åtanke tycker jag att Transportstyrelsens förslag silar mygg och sväljer elefanter. Är ett förbud mot toalettömning från fritidsbåtar verkligen det mest effektiva och resurssnåla sättet att minska övergödningen av våra vatten? Det tror inte jag. Tänk om, Transportstyrelsen!


Chefredaktör & ansvarig utgivareWed, 20 Jan 2010 15:27:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2529507_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxÄr han din idol eller nåt? En av kollegorna på redaktionen ställer frågan när jag lägger ut texten och hävdar att epitetet världsstjärna
känns lite väl tunt för Russell Coutts. Varför? 1995 tog han sin första America’s Cup genom att utklassa den tidigare suveränen Dennis Conner med 5 – 0 på hans hemmavatten utanför San Diego. Dessförinnan hade Russell & Co tagit sig igenom hela utmanarserien
med 37 matchvinster och en ynka förlust. Bara det en makalös prestation egentligen. Han följde upp med samma finalsiffror och fick
hjältestatus hemma i Auckland fem år senare, men chockade sedan nyzeeländarna när han lät sig köpas av miljardären Ernesto Bertarellis schweiziska Team Alinghi. Självklart gjorde han 2003 det förväntade och vann för tredje gången America’s Cup-finalen, nu över sitt gamla Team New Zealand, med 5 – 0.

MEN RUSSELL COUTTS är inte bara en fantastiskt driven, begåvad och talangfull matchracingseglare, utan också en av få riktiga seglingsdivor. Under mina åtta år som presschef för Swedish Match Cup på Marstrand var Russell Coutts den ende skepparen som kom flygande till tävlingen i sin egen privatjet. Han var den ende som bötfälldes av tävlingsledningen för att i vredesmod över ett, i hans tycke, felaktigt domslut ha lämnat båten i ett bedrövligt skick efter sig vid bryggan. Och han var den ende som uteblev från flera presskonferenser, trots att jag hänvisade till paragrafer i notice of race och uttryckligen önskade hans närvaro.

KANSKE VAR DET MER av dessa sidor han visade när det 2004 skar sig ordentligt med Bertarelli och Coutts fick sparken. Beskedet kom mitt under finaldagen i Portugal Match Cup, en av tävlingarna på den världsomspännande matchracingtouren. När ryktet spred sig bland närvarande journalister var intresset för själva tävlingen som bortblåst. Russells öde överskuggade allt.
För att göra det hela ännu mer pikant så hindrades han sedan genom en nyinstiftad regel från att gå med i en annan besättning inför 2007 års America’s Cup i Valencia. Bertarelli hade på så sätt lyckats porta sin tidigare succéskeppare och numera antagonist från hela tävlingen!

RUSSELL COUTTS UPPFÖR sig inte som någon annan toppseglare jag lärt känna, men viktigare är att han inte heller seglar som någon annan. Och avstängningen var orättfärdig. Därför unnar jag honom den America’s Cup-comeback som vi ska få se så snart han och Bertarelli äntligen kan mötas på vattnet istället för i rättssalarna. Och jag unnar honom en fjärde seger, oavsett var och när det nu ska seglas. Förenade Arabemiraten, som jag skrev om i min förra ledare, har ju redan dömts ut av New York Supreme Court.

ÄR DÅ RUSSELL COUTTS min idol? Tveksamt, det låter lite för pubertalt. Men framförallt låter världsstjärna för fjuttigt. Megastjärna är en mer rättvisande benämning. Så här i Segling kallar vi Russell Coutts för det. Läs mer om megastjärnan i Elke Cronenbergs
porträtt på sidorna 56 – 61. Och håll tummarna för att America’s Cup snart blir av.

Tyck till om ledaren här nedan, eller maila direkt till
Thu, 26 Nov 2009 12:01:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2498425_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxDet finns en del som gnäller över den deprimerande hösten, då det bara blir mörkare och kallare hela tiden. Själv trivs jag finfint just nu
och det beror inte bara på att jag är mitt inne i några månaders pappaledighet med lilla Agnes. Även utan sådan underskattad lyx som att kunna gå hemma och skrota med barnvagnen tycker jag faktiskt att hösten har sina klara förtjänster. Att vindmätaren ofta visar högre siffror än termometern är en sak som jag som seglare inte har några som helst svårigheter att stå ut med. Det är ju bara att pälsa på sig lite extra och dra nytta av de fina förutsättningarna när de bjuds.

PRECIS DETTA GJORDE jag en dag i oktober när jag provseglade Bavarias nya 32-fotare vid Stenungsbaden Yacht Club. Det tyska lågprisvarvet har stadigt försett vårt land med uppemot 200 båtar årligen de senaste åren – en svårslagen volym. Och utan att gå
händelserna alltför mycket i förväg så är jag rätt säker på att den nya 32:an kommer att bidra till att siffrorna upprepas, designad av Bruce Farr och BMW som den är. Jo, du läste rätt, biltillverkaren har ett finger med i spelet och det har garanterat bidragit till att ett dussin båtar har sålts redan på ritningarna. Bavaria 32 kommer att presenteras utförligare i Segling framöver.

BMW ÄR TUNGT ENGAGERADE även i den allra mest prestigefyllda delen av segelsporten, som sponsor för amerikanska Golden Gate Yacht Clubs utmaning i America’s Cup. Här har det dock hamnat rejält med
grus i maskineriet och smutskastningen i New York Supreme Court mellan utmanaren och försvarande schweiziska Alinghisyndikatet tar nya vändningar nästan varje vecka. Trots att det rimligen ingår i mina
arbetsuppgifter måste jag erkänna att jag ibland har vissa svårigheter att följa alla spelets turer. Så mycket har jag i alla fall begripit att en America’s Cup-match mellan Alinghis katamaran och BMW Oracles trimaran i Förenade Arabemiraten i februari just nu är det troliga scenariot. Om inte de senaste juridiska piruetterna kullkastar de planerna förstås.

APROPÅ FLERSKROVSSEGLING så har vi i det här numret tagit hjälp av en av landets mest namnkunniga experter på området, Martin Strandberg, för att utvärdera det nya franska spjutet Multi 23. Du får också en gedigen genomgång av de 18 par seglarskor som vi i redaktionen synat i sömmarna under sommaren. Dessutom firar vi Peter Norlins 40-åriga succéskapelse Scampi, och så får vi följa med Carl Heideken från Korsika till Cykladerna. Segelmakaren Bengt Lindholm lär ut allt och lite till om vävda segeldukar, en miniserie som fortsätter med laminat och andra hitech-varianter i nästa nummer.
De stämningsfulla och spännande seglingsbilderna som vunnit i fototävlingen presenteras också.

KRYP NU UPP I BÄSTA läsfåtöljen och kasta dig över godbitarna. Det är ju inte så tokigt nu när både kvicksilvret och löven faller…

Tyck till om ledaren här nedan, eller maila direkt till
Thu, 29 Oct 2009 09:38:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2474773_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxNästan varje gång jag var nere i hamnen i somras så såg jag honom där. På väg ut till ett träningspass eller in för tilläggning efter ett
segeltest. Putsandes och fejandes, eller med verktygslådan i högsta hugg. Ofta med den inhyrda finska Starbåten hängande i kranen, alltid med ett leende på läpparna, i vänligt och lågmält samspråk med sin betydligt yngre gast Anders Ekström. Och alltid med en liten stund över för en trivsam uppdatering om hur dagen varit.

DET ÄR 40 ÅR SEDAN han tillsammans med gasten Ulf Schröder tog
VM-guld i seglingens verkliga tungviktsklass, på de klassiska kappseglingsvattnen utanför San Diego. Till sommarens Starbåts-VM i Varberg hedrades han med en fribiljett, och det är klart att Pelle Petterson inte missade den chansen. Han gick på gym tre dagar i veckan för att förbereda sig, och seglade alltså flitigt hemma i Kullavik också. Det är lätt att imponeras av den gedigna satsningen, i synnerhet som Pelle P firade sin 77-årsdag bara ett par dagar före VM-veckan.

ISAF-ORDFÖRANDEN Göran Petersson har sagt mig att det varje år arrangeras VM i 200 olika seglingsklasser. Ett Starbåts-VM är förstås något alldeles extra, i synnerhet när det för första gången på 30 år seglas på svenska vatten. Det hade givetvis varit trevligt att följa det på plats, men med redaktionen i Stockholm och lämning till tryckeriet samma vecka var det helt enkelt inte gångbart. Känns som snudd på tjänstefel, men vår utsände frilansare Berth Höjer räddar mig från
den värsta skammen genom sitt gedigna reportage på sidorna
46 – 51 i det här numret.

TJÖRN RUNT FÖRLJDE JAG i alla fall, med segelmakaren Bengt Lindholm vid rodret i en sprillans ny Elan 380 som ska presenteras i Segling senare i höst. Vi tog dock inte vägen genom Djävulshålet vid Klädesholmen, trots ett par halvhjärtade övertalningsförsök från min sida. När vi broachade ordentligt ute på öppet vatten strax norr om Eggskär kände jag viss tacksamhet över det. Och när jag sedan såg
filmklippen på Youtube, med rorsmännen som helt tappade kontrollen och seglade sina båtar rätt upp på land, ja då var jag väldigt glad att vi inte hade gjort just det vägvalet.

ÄNDÅ HAR JAG SVÅRT att uppröras lika mycket som de som döljer sina onyanserade och illa underbyggda inlägg bakom anonyma signaturer på olika internetforum. Klart att de få av alla hundratals deltagare i Tjörn Runt som råkat få sina båtar skadade ska ha försäkringsersättning! De har ju knappast ränt upp på land med berått mod, och hela idén med försäkringar är ju att kollektivet delar på
kostnaderna. Personligen blir jag mer irriterad över alla dem som varje år överraskas av att det kommer höststormar, och inte har anpassat uppläggning eller förtöjningar för det.

Trots skadorna som uppstod tycker jag att det vore fel att införa en banbegränsning vid Djävulshålet. Tjörn Runt är charmigt som det är med sina möjligheter till spännande vägval, och det hoppas jag att
Stenungsunds SS håller fast vid.

Tyck till om ledaren här nedan, eller maila direkt till
Thu, 17 Sep 2009 13:21:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2412222_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxVI HAR SEGLAT EN HEL DAG, den första i vår lånade Bavaria 40. Det har varit härlig segling genom Stockholmsskärgården, men nu längtar vi efter att få lägga till, tända grillen och knäppa upp ett par iskalla
pilsner. Seglen är inrullade och vi tuffar så sakteliga för motor den allra sista biten in mot dagens mål, Koxviken på Biskopsön. I ögonvrån ser jag en välfylld blå-röd-vit spinnaker närma sig och strax passerar en Albin Delta med en ensam seglare ombord. Imponerande
rutinerat river han nylonet i sittbrunnen och siktar lugnt mot enslinjen som leder öster om inloppets förrädiska stenar.

SJÄLV VÄLJER JAG den västra inseglingsrännan, som i en liten krok ska ta oss förbi samma grund. Det är helt stilla nu och loggen visar inte ens en hel knop när vi glider fram genom vattnet och intresserat följer hur viken öppnar sig. På bergsknallen intill sitter folk och äter och njuter av utsikten. Jag håller nära udden för att undvika stenarna. Men det är tydligen alltför nära. Det kittlar lite under fotsulorna samtidigt som jag hör den karaktäristiska ristningen i riggen, när vi smeker
till berget en aning med kölen. All verksamhet avstannar och samtalen på berget tystnar. Alla blickar fokuseras på klantskallen i hamninloppet. Åtminstone är det så det känns inombords. När jag fått gasreglaget i friläge hör jag mig själv fråga hur f-n det där kunde gå till.

JUST DEN FRÅGAN ställde sig nog också Bouwe Bekking, skeppare på Telefonica Blue i Volvo Ocean Race, när de dundrade på ett
1,6-metersgrund i närmare 20 knop strax söder om Marstrand. (Kolla in bilderna på sidorna 62 – 63). Besättningen på den spanska båten
fick bittert erfara vad det kan innebära att inte ha full koll på navigationen i den svenska skärgården. Förlorad ledning, två timmars kämpande för att komma loss och sedan flera dagars reparationer
av ett helt gäng som jobbade i skift. Så illa kan en grundkänning också sluta. Själv behövde jag bara backa ett par meter och välja en lite vidare båge runt udden på Biskopsön. En kvart senare satt
jag där ändå bredvid grillen med min välförtjänta pilsner.

OCH JAG HADE INTE ens en högavlönad och heltidsarbetande proffsnavigatör ombord. Yngste sonen Erik försökte visserligen från sin utkiksposition i pulpiten göra mig uppmärksam på att det allt såg väldigt grunt ut där framme. Men det hörde inte jag. Framöver ska jag nog spetsa öronen och lyssna lite bättre på honom. Allt för att undvika den försmädligaste av försmädligheter. Grundkänningen.

Vill du berätta om din egen mest pinsamma grundstötning? Eller om något annat försmädligt du sett eller gjort på sjön? Mejla på segling@lrfmedia.lrf.se.


Wed, 19 Aug 2009 09:37:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2386314_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxDE RIKTIGT STORA och publikfriande seglingsevenemangen avlöser varandra på löpande band i sommar. En stor del av det här numret av Segling ägnar vi åt de i särklass största händelserna; stoppen i Volvo Ocean Race på Marstrand och i Stockholm.
Efter att ha varit på väg sedan starten i Alicante i oktober i fjol kommer ju de sju världsomseglande båtarna nu äntligen hit till våra svenska vatten. Hundratusentals besökare väntas sluta upp för att se den här gigantiska seglingscirkusen, och det har satsats mångmiljonbelopp för att ta emot alla intresserade. Publiken får inte bara se båtarna och besättningarna på nära håll, utan bjuds också på allehanda aktiviteter i sponsorernas paviljonger, liveuppträdanden av
kända artister och andra jippon.

ÄVEN OM MÅNGA av de största America’s Cup-stjärnorna saknas så är också den årliga matchracingveckan på Marstrand, VM-deltävlingen Match Cup Sweden, ett stående inslag i sommarprogrammet för alla seglingsfreaks. Publiken flockas i solgasset på de intilliggande klippornas naturliga läktare, precis som en månad senare i Lysekil. Årets Lysekil Women’s Match har nämligen inte bara fått VM-status, utan lockar också extra mycket nu när damerna påbörjat sina kampanjer för att segla matchracing i OS i London 2012. Ta chansen att uppleva riktigt spännande och högklassig matchracingsegling vid något av dessa västkustevenemang!

ÄVEN DEN SOM själv vill kappsegla erbjuds många alternativ i sommar. KSSS storsatsar och Gotland Runt utgör kulmen på en fullspäckad regattavecka ute i Sandhamn. Där – liksom i seglingens Vasalopp; Tjörn Runt i slutet av sommaren – märks ett stigande intresse. Störst
chans att synas i tv ges emellertid i Malmö, där SVT finns på plats för att bevaka såväl segling som en rad andra sporter under den speciellt utvalda SM-veckan. Dessa och många andra av sommarens större och mindre kappseglingshändelser kan du läsa mer om i vårt kalendarium
i detta nummer av Segling.

NU HANDLAR JU segling inte enbart om att flänga runt bojar eller öar så fort det bara går. För det stora flertalet av oss innebär seglingssommaren istället en välkommen semester med upplevelser,
avkoppling och förströelse tillsammans med nära och kära. Vår nya seglande meteorolog Pia Hultgren lär dig hur du ska tyda sommarvädrets växlingar, och dessutom får du tips på spännande och intressant sjölektyr för soliga dagar på däck eller ljumma myskvällar i ruffen.

VET DU INTE VART du ska segla i sommar så föreslår jag att du kollar in redaktionens egna favoritställen i Stockholms skärgård, i Gryts dito och på västkusten, eller studerar vår kartläggning av de svenska
hamnarna i Öresund.

I DET HÄR EXTRA tjocka sommarnumret har vi alltså laddat upp ordentligt för att det helt enkelt inte ska kunna bli något annat än en riktigt härlig seglingssommar. Vi ses därute i skärgården!


Tyck till om ledaren har nedan eller maila direkt till
Thu, 11 Jun 2009 17:04:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2314293_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxEn gång svischade jag av vägen med bilen. Det räckte att jag hamnade med ena hjulparet i snöslasket på vägrenen så var det färdigt. Jag körde inte ens speciellt fort, bara runt 70 km/h. Men jag fick en sladd som jag inte kunde häva, for över i mötande körfält och
sedan tillbaka ner i diket på min sida. Resan fick ett abrupt slut när bilen veks runt ett betongrör och luftkuddarna smälldes upp runt mig. Chockad men någorlunda fysiskt oskadd kunde jag med hjälp av medtrafikanter som hade stannat kravla ut genom ena bakdörren. Bilen var bara att skrota.

ALLDELES NYSS VAR olyckan framme igen, men den här gången på sjön. Iförd en klumpig överlevnadsdräkt tvingades jag att från fem meters höjd slänga mig ut i det iskalla vattnet och simma till livflotten som kompisarna hade kastat i. När jag väl hade lyckats kravla mig upp i flotten var jag nästan helt slut. Då var det dags att, med vattnet piskande i ansiktet från 30 sekundmeters vind, försöka få fatt i selen från helikoptern ovanför, dra den över axlarna och vinschas upp. Upp till räddningen.

NÅGRA ÅR FÖRE bilolyckan hade jag deltagit i en avancerad förarutbildning på Mantorp Park, under ledning av meriterade racingförare. Det jag lärde mig då hade jag nytta av när jag senare
for av vägen. Jag lyckades visserligen inte häva sladden och avstyra olyckan, men jag tror ändå att det kunde ha slutat ännu värre om jag inte hade reagerat så snabbt och rätt som jag gjorde. Det var inte en helt obekant och paralyserande känsla att få sladd, utan på något sätt
fanns där i ryggmärgen en erfarenhet som var till hjälp.

SKILLNADEN MELLAN de båda olyckorna är inte enbart att den ena skedde i trafiken och den andra till sjöss, utan också att den första var allvar medan den andra bara var en övning. Jag hoppas förstås att jag aldrig någonsin ska behöva utsättas för en sjöräddningsinsats på riktigt. Det är ingen barnlek varken att rädda sig eller bli räddad till sjöss. Men om det nu skulle gå så illa har jag åtminstone en viss erfarenhet av hur det kan gå till. En erfarenhet som då kan utgöra skillnaden mellan succé och fiasko. Jag vill därför rekommendera alla som vistas till sjöss att gå en sjösäkerhetsutbildning liknande den jag just klarat av själv.

MEN DET FINNS naturligtvis också mycket vi kan göra på egen hand för att höja säkerheten och öka möjligheterna till en framgångsrik räddningsinsats om olyckan skulle vara framme. Vet du exempelvis hur det känns när den uppblåsbara flytvästen löser ut? Hur du tar dig upp i båten om du skulle falla överbord, och hur får du upp någon annan? Eller hur ska du hantera livflotten och frälsarkransen i skarpt läge? Har du förrestenbrandvarnare och godkända brandsläckare
ombord? Börja med att eliminera riskerna där det är enklast. Och framförallt – öva tillsammans med dem du brukar segla med. Det är ju övning som ger färdighet.

Tyck till om ledaren har nedan eller maila direkt till
Mon, 18 May 2009 10:50:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2287225_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxDen nordiska besättningen på Ericsson 3 vann den längsta och tuffaste etappen någonsin i Volvo Ocean Race, trots att de startade många timmar efter övriga fältet. Genialiske norske navigatören Aksel Magdahls magiska vägval, som trotsade alla konventioner, banade vägen för den segern. Det är bara att buga och bocka och gratulera
skepparen Mange Olsson och hans grabbar ombord till en härlig prestation. Det är stort att vinna just denna etapp och det är stort att göra det på just detta sätt. Däremot är det inte, som någon proffstyckare satt i TV och sa, det största man kan göra inom seglingen.

NÄSTA GÅNG KAN vi dock få klara oss helt utan både Mange och Aksel i Volvo Ocean Race. Dagligen översköljs vi av krisnyheter om varsel, uppsägningar och nya bottennoteringar för tillväxt och BNP. Bilindustrin är särskilt hårt utsatt, både i ett globalt perspektiv och här hemma. Volvo har därför anlitat ett amerikanskt konsultbolag, känt för att kunna effektivisera och kapa kostnader, för att analysera hur nästa upplaga av racet skulle kunna te sig. Deras mest kontroversiella förslag är förmodligen att ingen över 30 år ska få segla.

ANLEDNINGEN TILL åldersdiskrimineringen är att de erfarna seglarna begär för höga löner och dessutom vill ha en kostnadskrävande familj med sig på stoppen. Att 60-plussaren Mange skulle falla för det nya åldersstrecket är kanske inte så uppseendeväckande. Mer oroande är
att av de totalt 17 personer som ingår i Ericsson 3:s besättning, skulle bara två kunna finnas kvar; trimmaren och segelmakaren Martin Strömberg och mediamannen Gustav Morin. Att de skulle vilja segla ett jordenruntrace med ett gäng färskingar som aldrig gjort det förut tror
jag knappast. Erfarenhet är viktigt, och erfarenhet måste få kosta.

MEN AMERICA’S CUP-försvarande Alinghibossen Ernesto Bertarelli tycker nog att hans senaste erfarenhet är väl dyrköpt. Den högsta möjliga instansen i det amerikanska rättsväsendet har nu kommit fram till ett beslut som inte längre kan överklagas; att den spanska pappersklubb som Bertarelli spelat under täcket med inte är en fullvärdig utmanare enligt det gåvodokument från 1800-talet som reglerar America’s Cup. Jag har läst hela domen och budskapet är
tydligt: Don’t mess with the Cup!

ALINGHI MÅSTE NU förhandla med BMW Oracle Racing, som enligt domstolsbeslutet återinsätts som Challenger of Record, om hur nästa America’s Cup ska seglas. Eftersom parterna inte kunnat komma överens tidigare, är det inte troligt att de kan göra det nu heller. Mitt
tips är därför att vi inom tio månader får se en America’s Cup i gigantiska trimaraner och mellan enbart dessa två syndikat. Allt enligt den utmaning som BMW Oracle Racing lämnat in.

MED BARA TVÅ syndikat i America’s Cup och ingen över 30 år i Volvo Ocean Race, kommer det att finnas god tillgång på erfarenhet de närmaste åren. Åtminstone inom proffsseglingen…

Tyck till om ledaren har nedan eller maila direkt till
Mon, 20 Apr 2009 10:56:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2221962_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxDET ÄR LIKA BRA att bekänna på en gång. Jag spelar golf ibland. Inte speciellt hängivet eller ens regelbundet, men ändå. Jag har till och med lyckats pricka in en hole-in-one, på hemmabanan i Särö. Yngste sonen Erik kan intyga det, för han var med. Med ett enda mycket välriktat slag – eller snarare ett sanslöst lyckosamt, om Erik får beskriva det – råkade jag få den lilla bollen direkt ner i hålet.

Oftast använder jag dock betydligt fl er slag än så för att slutligen få bollen i hål, men det gör inte så mycket. Golfens genialiska handikappsystem ser till att ju sämre jag spelar, desto fler slag kompenseras jag med för att klara banan med anständigt resultat nästa gång. Och skulle jag någon gång glänsa till och lyckas med en riktigt bra runda så sänks mitt handikapp till nästa golfrond. Finurligt, eller hur?
Det är golfens handikappsystem som ger möjligheter för mig, som egentligen är en högst medioker golfare, att kunna tävla mot golfspelare som är avsevärt duktigare.

I SEGLINGENS SVENSKA värld har det mest allmänt spridda och folkligaste handikappsystemet fram till nu hetat SweLYS, uppfunnet av veteranen Lars-Olof Norlin för gott och väl 30 år sedan. Men nu har något hänt med LYS, som därför bytt namn till SRS. I korthet innebär
det en upprensning i det vildvuxna virrvarr som LYS med tiden, medvetet eller ofrivilligt, har utvecklats till. En massa korsreferenser, undantag och speciella hänsyn och bestämmelser har tagits bort. Kvar finns – renodlat, förenklat och förfi nat – SRS.
Svenska Seglarförbundet har också tillfört handikapptal på en mängd nya båtar som tidigare aldrig funnits med. För att vara exakt finns nu totalt 784 modeller i listan. Kolla in på sidorna 92–95 i det här numret av Segling hur snabbt du förväntas segla med just din båt.

DEN VIKTIGASTE SKILLNADEN jämfört med golfen är nämligen att där golfsporten har riktat in sig på att utjämna utövarnas prestationer, där har segelsporten fokuserat på själva redskapet. I golf kan den sämste spelaren vinna tävlingen. I en handikappsegling jämställs båtarna så att det istället är rorsmans och besättningens skicklighet som avgör. Teoretiskt skulle jag alltså kunna golfa mot en världsstjärna som Tiger
Woods och ändå ha en viss chans. Däremot skulle jag med nästintill hundraprocentig sannolikhet aldrig kunna spöa Russell Coutts eller
Fredrik Lööf på kappseglingsbanan. Oavsett vilken båt jag skaffar. Det är också genialiskt på sitt sätt, och det känns helt okej. Vill jag ha större segerchanser kan jag ju alltid dra till golfbanan…

Tyck till om ledaren har nedan eller maila direkt tillTue, 17 Mar 2009 13:45:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2188387_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxSkriver de här raderna från Åre, i 20 minusgrader och ymnigt snöfall. Fast jag sitter ju inne och njuter av den goa stugvärmen, och tittar ut på det vita skådespelet. På något sätt är det lite av samma känsla som när man sitter i båten och kurar under ett riktigt busväder. Så länge man ligger tryggt och säkert förtöjd så kan det ibland ändå kännas riktigt trevligt när vädrets makter härjar där utanför. Om det inte drar ut på tiden alltför länge, förstås. Någon eller några dagars busväder kan rentav förhöja upplevelsen, medan längre tid än så istället blir fullständigt förödande för den dyrbara ledigheten. Man vill ju varken sitta och häcka i en fjällstuga eller nere i ruffen på en båt hela semestern!

SPORTLOVETS ELLER PÅSKLOVETS skidåkning brukar också vara ett bra tillfälle att träffa andra seglare under den alltför långa vintern. Jag vågar påstå att varenda gång jag varit i fjällen eller Alperna har jag stött på några mer eller mindre bekanta seglare. Gamla jollekompisar, någon av killarna från de stora kappseglingsprojekten, höjdare från SSF, helt vanliga skärgårdsseglare eller någon dittills obekant läsare som tar kontakt för att lämna synpunkter och beröm. De här spontana mötena är alltid lika trevliga, oavsett om de sker i liften, mitt ute i backen eller på after skin. Jag är tydligen inte den ende som tycker att segling och skidåkning är ypperliga intressen att kombinera. Det kan ju inte bara bero på att säsongerna nästan inte krockar alls. Sjö och snö verkar höra ihop på något sätt.

ANNARS ÄR BÅTMÄSSAN traditionellt årets första riktigt fina chans att träffa likasinnade, och den nyligen avslutade upplagan var inget undantag. Alla domedagsprofetior och allt krissnack till trots tyckte jag nog att både aktiviteter och humör var på topp. Visserligen fanns inte
riktigt lika många båtar som tidigare rekordår i hallarna, men det kompenserades av andra attraktioner. Najad bjöd exempelvis på rundvisning i nya 505:an, den största båt som någonsin visats upp i Göteborg. Hela Seglings redaktion stötte faktiskt på en dagisgrupp nere i salongen. Minst hälften av ungarna lovade att de skulle köpa precis en sån båt när de blir stora. Och ute på Orust är man rustade att möta den kommande efterfrågan, för där är båtbyggare dagisbarnens blivande drömjobb. Åtminstone om man får tro Najadkonkurrenten Magnus Rassy, som kollat av det framtida rekryteringsläget.

NU VÄNTAR JAG SPÄNT på vad 08-kidsen har att säga om saken, och räknar med att kunna kolla av med minst ett par närliggande dagis under Allt för sjön. Är det verkligen sjön, kanske snön eller – vilket vi sannerligen inte får hoppas – något helt annat intresse som gäller framöver..?

Tyck till om ledaren har nedan eller maila direkt till

Thu, 19 Feb 2009 10:00:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2154060_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxDET ÄR MÅNDAG morgon i julveckan och jag står hemma i källaren och rotar efter mina varmaste seglarkläder. Utanför fönstret ligger västan på ordentligt och från Måseskär rapporterar SMHI byar på 23 sekundmeter. Var har jag nu lagt termounderstället? Och vart har de varma skidvantarna tagit vägen? En Hallberg-Rassy 372 väntar i Ellös på att bli provseglad, så här gäller det att bylta på sig för ännu en dag på jobbet. Eller? Nja, provseglingar vintertid hör faktiskt inte till vanligheterna, det får jag erkänna. Knappt segling överhuvudtaget. Det är sannerligen för dåligt. Hemma i Kullavik har isen bara lagt sig till ro en enda vinter det senaste decenniet, så inte ens is är någon godtagbar anledning till att avstå från segling. Åtminstone inte i havet, där vattnet är tillräckligt salt.

ANNAT VAR DET 1984, när jag seglade E-jolle på seglingsgymnasiet i Ängelholm. Då var vi ute jämt. I alla fall känns det så nu efteråt, i mitt nostalgiska romantiserande av den tiden. I själva verket seglade vi förstås inte varje dag på vintern, utan mest på helgerna. En gång vred
vinden när vi låg ute på Skälderviken och tränade, så att drivisen packade igen hamninloppet och vi fick segla till Magnarp istället. Men det var inga problem. Inte då, fyllda av ungdomlig entusiasm som vi var.

EN MYCKET STOR portion entusiasm hade också Seglings förre chefredaktör Bengt Jörnstedt när han samma år, 1984, startade den här tidningen. Men Bengt förlitade sig inte enbart på entusiasm, utan också på hårt arbete, stark integritet och inte minst det som vi på ren svenska brukar kalla jävlar anamma. Tack vare Bengts idoghet går vi med denna utgåva av Segling alltså in i årgång 25. Jubileet kommer vi att uppmärksamma på olika sätt under året. Vi börjar redan på sidorna 26 – 27 med en kort tillbakablick och några klipp ur dåtidens Segling. Notera till exempel den revolutionerande torrdräktsjackan…

UTVECKLINGEN HAR som synes tagit rejäla kliv under de här 25 åren. Dagens moderna och sofistikerade kläder, med alla sina högteknologiska material och finesser, innebär att det numera är fullt möjligt att hålla sig både torr och varm under nästan vilka förhållanden som helst. De flesta lite mer komfortabla båtar på våra breddgrader är dessutom utrustade med värmare, varmvattenberedare och andra bekvämligheter. Skulle man drista sig till att sticka ut i en jolle så gör den fysiska aktiviteten att man håller värmen nästan av sig själv. Skärgården finns ju kvar därute även på vintern, visserligen något kargare men också vackrare och betydligt fridfullare än under de hektiska sommarmånaderna, färdig att avnjutas. Och då inte bara
för enstaka provseglingar. Så vad väntar vi egentligen på?

Tyck till om ledaren här nedan eller maila direkt till


Fri, 23 Jan 2009 13:45:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-2128680_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxSom att stå i en iskall dusch och riva sönder tusenlappar.” Så beskrev världsomseglaren Roger Nilson pengarullningen i ett större kappseglingsprojekt redan när han ledde The Card-syndikatet i Whitbread Round the World Race. Året var 1989 och budgeten för hela projektet låg då på 13 miljoner kronor. Visserligen fick S-E-Banken rycka in och hjälpa sitt dotterbolag Eurocard genom att skjuta till ytterligare ett par miljoner innan båten kunde nå mållinjen, men i jämförelse med dagens satsningar framstår The Card ändå nästan som en söndagsskoleutflykt. Både ekonomiskt och på många andra sätt. Alla som var inblandade då, inklusive jag själv som jobbade med PR kring projektet, får nog bara inse att det är så.

I SAMBAND MED America’s Cup, och nu senast vid starten av Volvo Ocean Race, blir det extra tydligt att kappsegling på den nivån inte bara är segling utan också big business. Sponsorernas gigantiska paviljonger tronar med utsikt över tävlingsbåtarnas kajplatser. De flesta siffror är inte officiella, men det är inte precis småslantar som satsas. Och det ska alla vi vanliga seglare vara väldigt tacksamma för. Vi får inte bara njuta av högklassiga seglingsevenemang som förgyller vardagen för oss och sätter strålkastarljuset på vår sport. Dessutom får vi, så småningom, del av alla de resurser som läggs på utvecklingsarbete i de här stora projekten. Det rör sig om allt från nya material och konstruktioner i båtarna till säkerhetslösningar och
förfinade seglarkläder.

TACK VARE SPONSORERNA har Volvo Ocean Race till och med fått en ny bansträckning, som ska ge bättre möjligheter att möta kunder och samarbetspartners på nya intressanta marknader. Sådant har vägts in när stoppen i Kochi i Indien och Qingdao i Kina lagts till rutten. Och att
det blir ett besök i irländska Galway, en rundningsboj utanför Portsmouth och målgång i S:t Petersburg, beror på att det finns deltagande båtar med förankring på de orterna. Kritikerna menar att den gamla sträckningen var bättre, men marknadskrafterna styr. Konstigt vore det väl annars; de som satsar vill ha valuta för pengarna, och får det.

VOLVOS EGET Göteborg får däremot klara sig utan besök i den här upplagan av racet. Pengar är en bidragande orsak även här. De styrande i huvudstaden trumfade nämligen över, med 50 friska miljoner, via Stockholms Hamn AB. Insatsen ger ett fullvärdigt hamnstopp den 16–25 juni, med depå på Skeppsbron och inportrace ute på Kanholmsfjärden. Projektledare Ola Åstradsson och hans stab lovar att det ska bli tidernas största seglingsfest. Västkusten får nöja
sig med ett snabbt pitstop den 10–14 juni på Marstrand.

BOKA IN DE här junidagarna redan nu, och räkna med seglingspropaganda i världsklass. För segling är inte bara big business, utan framförallt upplevelse. Oavsett om man deltar själv
eller bara ser på.

Tyck till om ledaren här nedan eller maila direkt till


Fri, 21 Nov 2008 10:04:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1983889_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxEn jolleseglare i övre tonåren får gul flagg av domaren, som tycker att han gungat till och skjutit fart på ett otillåtet sätt. Det är första länsen, i första delseglingen i en lång kvalserie. På nästa läns händer samma sak, och han måste då utgå ur seglingen för att inte bli diskad. Men eftersom han inte förstår vad han ska ha gjort för fel, så fortsätter han
att segla mot mål för att diskutera det med domaren efter racet. Den unga jolleseglaren går inte i mål, men blir ändå diskad för att inte ha seglat åt sidan och utgått direkt när han fick den andra gula flaggen. Dessutom måste han räkna den här diskvalifikationen i kvalserien, är i
praktiken borta från alla segermöjligheter och får mycket svårt att ta en landslagsplats.

ERICSSON 3 HADE TRE lodräta hål borrade hela vägen ner i kölfenan. Fenan blev lättare och bulben kunde göras tyngre, för att uppnå förbättrade prestanda. Enligt regelgruppens tolkning ska dock kölen vara solid. Genom att pressa ner stålstavar i de långa hålen, tyckte Ericsson Racing Team att de löste den saken. Trots positivt förhandsbesked från VOR-ledningen kom sedan kallduschen strax före start: Regelgruppen ansåg fortfarande inte att kölfenan kunde klassas som solid. Det återstående tomrum, som var nödvändigt för att överhuvudtaget kunna pressa ner stavarna, hade teoretiskt beräknats till att motsvara 626 gram. Juryn bestämde att Ericsson 3 ändå skulle få starta i racet, men med en poängs avdrag i varje inportrace, vid varje scoring gate och vid varje offshoremålgång.

REGLERNA SKA FÖLJAS. Fuskare ska sättas dit. Så är det förstås. Men det är också viktigt att ha visst perspektiv på reglerna, och rimliga proportioner på konsekvenserna av olika beslut. I synnerhet när det gäller sådant som inte kan mätas eller vägas helt objektivt, utan mer
handlar om att tolka och bedöma. Oavsett hur professionell människan är fi nns ju ändå alltid utrymme för ett visst mått av godtycke, misstolkning eller felbedömning. Därför är det också
rimligt att kunna överklaga när ett beslut får stora konsekvenser. Men regelverken tillåter varken jolleseglaren eller Ericssongänget att göra det.

ERICSSON HAR FÖRSÖKT skaffa sig fördelar genom att tänja reglerna. Det kan leda utvecklingen framåt, men innebär alltid en risk. Av resursstarka proffs på den här nivån hade jag därför förväntat mig en konventionell lösning som backup. Speciellt med tanke på osäkerheten i mätprocessen och att det tog så lång tid att få klara besked. Nu får seglarna betala genom fyra tappade pinnar på väg till Kapstaden, där de får en ny köl. Sedan har de hela racet kvar att samla poäng utan avdrag. Jolleseglaren fick sin säsong spolierad, men för Ericsson 3 behöver det åtminstone inte vara helt kört.

Vad tycker du själv?
Diskutera gärna ledaren på www.segling.biz.

Fri, 24 Oct 2008 11:43:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1910522_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxI nummer 6-08 försökte jag mig på den nästintill omöjliga uppgiften att spå utgången i OS för de svenska seglarnas del. Två medaljer trodde jag då, och höll Fredrik Lööf och Anders Ekström i Starbåt, samt Therese Torgersson och Vendela Santén i damernas 470, som de starkaste kandidaterna. Jag fick rätt till hälften, när killarna tog OS-brons.

ATT DÖMA VÅRA seglande toppidrottsmän, som har lagt sina själar och de senaste åren av sina liv på ambitiösa OS-satsningar, vore förmätet av mig. Men jag kan åtminstone tillåta mig att reflektera över avkastningen på chanserna så som de uppstod och utvecklades. I tre klasser levde ju medaljhoppet kvar ända fram till finalseglingen. I Finnjolle, Laser och Starbåt hade svenskarna bäddat för en god medaljskörd den sista avslutande regattadagen. Facit: brons i en
av klasserna.

I MIN SEGLINGSUNGDOM läste jag en bok av den norske idrottspsykologen Willi Railo; Bäst när det gäller. Och det är precis vad det handlar om, att vara bäst när det gäller. När jag nu talat med alla OS-besättningarna efteråt så framträder vissa gemensamma nämnare. Direkt kan jag konstatera att det svenska OS-laget i segling har varit ett gott gäng med härlig stämning och bra stöd från hårt jobbande ledare runtomkring. Det sa de alla, spontant.

MEN PÅFALLANDE många talade också om diverse småsaker som de tyckte hade spolierat deras OS, och om att de presterat långt under sin kapacitet. SSF-chefen Stefan Rahm håller med, och har redan börjat analysera orsakerna för att de svenska seglarna ska komma till London 2012 ännu bättre rustade. I Qingdao var britterna, till skillnad från flertalet svenskar, bäst när det gällde. Det gav utdelning med fyra guld, ett silver och ett brons i segling. De lär inte bli att leka med på sina hemmavatten heller.

OM MAN FÅR tro prognosmakarna lär vi snart få se vilka som är bäst när det gäller även i båtbranschen. Ett par konkurser har redan noterats, men det är importörer och inte svenska båtbyggare som gått omkull. Men konjunkturnedgången har åtminstone det positiva med sig att det blir en prispress som båtspekulanter kan dra nytta av. Nu är det köpläge på segelbåtar!

Tyck till om ledaren här nedan eller maila direkt till


Mon, 22 Sep 2008 11:01:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1858067_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxPå Bohusläningens sportredaktion fanns för 25 år sedan en grå skrivmaskin på varje bord. Texterna skrevs på speciella ark, matsedlar, och sportchefen gav order om hur många matsedlar en text skulle vara. Fel rättades med X-tangenten eller vit färg i en
liten flaska med inbyggd pensel. För min första lön köpte jag en reseskrivmaskin som jag kunde använda när jag drog iväg på regattor. Den var smidig, vägde under 10 kilo inklusive den bruna väskan. När texten var klar ringde jag från någon telefonkiosk och läste in allt på en telefonsvarare. En sekreterare skrev ut artikeln. Bilder kunde jag ibland överföra från någon annan tidnings redaktion, om de hjälpte till att framkalla filmen och lånade ut sin speciella
telefotoutrustning. Det tog bara någon timma att överföra en liten svartvit bild.

NUFÖRTIDEN FINNS jag varannan vecka på Seglings redaktion i Stockholm. Den andra veckan reser jag eller jobbar hemifrån Kullavik. En laptop med 3G-bredband följer med var jag än är, liksom digitalkameran. Och förstås mobiltelefon med internet och mejlfunktion. Text och bilder överförs med en knapptryckning.
När vi slutförde det här numret var layoutaren ensam på redaktionen. Annonschefen satt på Gotland, annonssäljaren i franska La Rochelle och korrekturläsaren som vanligt på Long Island i USA. Till henne lämnar vi tack vare tidsskillnaden färdiga sidor på kvällen, och får
dem korrade tillbaka nästa morgon. Funkar förträffligt. Själv satt jag på västkusten och kommunicerade med allihop via MSN, mejl och mobil.

MEN LIKA LYRISK som jag är över att ha tillgång till alla dessa oumbärliga moderna hjälpmedelnär jag jobbar på distans, lika tveksam har jag blivit till den ständiga uppkopplingen. När vi
lägger till i någon hamn och mina pojkar inte spanar efter krabbställen och bästa badklippan, utan kollar bredbandshastigheten. När det blir viktigare att delta i spelens virtuella värld än att uppleva den fantastiska skärgården vi befinner oss mitt i. När jag själv bara ska kolla mejlen innan jag går iland och lägger makrillen på grillen. Då är något snett.

VISST HANDLAR DET i mångt och mycket om självdisciplin. För när gränsen mellan arbete och ledighet, mellan uppkopplad och avkopplad, suddas ut för mycket, då är man farligt ute. Nu blir jag kanske betraktad som en riktigt sur gammal bakåtsträvare. Men jag tycker att det ibland borde vara viktigare att vara avkopplad än uppkopplad. I alla fall när man är ute i skärgården och seglar.


Tyck till om ledaren här nedan eller maila direkt till
Wed, 13 Aug 2008 13:29:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1776793_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxMed mycket möda, uppoffringar, kraft, planering, träning, analyser, mer träning, tävling, fler analyser och ännu mer kraft och uppoffringar ska OS-medaljerna fixas. Inget får lämnas åt slumpen. Men bara metodiska förberedelser räcker inte, de måste kombineras med intuition och känsla. Och på toppen av allt behöver det också
kännas roligt. Har man inte kul blir ingenting bra…

INOM SEGELSPORTEN hör vi ofta att förhållandena inte var de väntade, eller att det var så himla struligt och svårseglat. Men för seglare som förväntas hålla OS-klass duger inte den typen av bortförklaringar. Med rätt mix av förberedelser, känsla och sinnesstämning ska
nämligen OS-seglarna kunna klara motgångar och förändrade omständigheter mycket bättre än oss vanliga kvälls- och helgkappseglare. OS-seglarna är ju fullfjädrade proffs ut i fingerspetsarna!

I DE SENASTE NUMREN har vi porträtterat det svenska OS-laget i segling. Det är dessa tjejer och killar som utgör gräddan av den svenska segelsporten och som ska försvara svensk seglings ära i Qingdao i augusti. Sist ut blir Finnjolleseglaren Daniel Birgmark,
som vi får möta i nästa nummer. Det kommer ut den 17 augusti, mitt under OS. Jag har helt nyligen talat med dem alla, för att få en sista uppdatering på hur OS-planerna fortskrider.

RASMUS MYRGREN i Laser bubblar tillsammans med Daniel Birgmark, eller lurar i vassen kanske man kan säga. De fi nns båda med bland det dussin seglare i respektive klass som kan vara med och hugga, om dagsformen är den rätta. Det har de visat många gånger. Men
klasserna är stentuffa och jag törs inte tippa medalj. Inte heller för unga rookien Karin Söderström i Laser Radial. Ledsen Karin, men det skulle glädja mig mycket om detta kommer på skam.

STARBÅTSRORSMANNEN Fredrik Lööf var med gasten Anders Ekström på träningsläger i Kroatien när vi talades vid. Med en glass i ena handen och mobilen i den andra lovade han att ”vara med och bråka om medaljerna” i Qingdao. Och det tror jag absolut att de kommer
att göra. Debaclet i Aten är glömt, de har varit ruggigt stabila och ska fortsätta tävla sig till toppform. Sveriges starkaste medaljhopp spår jag.

470-DAMERNA Therese Torgersson och Vendela Santén hade försökt hitta strömförhållanden i Göta Älvs utlopp och tyckte att de följde den fastlagda OS-planen. Även för dem bör planen sluta med en medalj, men anade jag kanske en viss tveksamhet i Tessans röst? Tjejerna har ju stora förväntningar på sig efter bronset i Aten 2004. Jag tror ändå att de pallar för trycket och tippar därför medalj även här.

DUBBLA SVENSKA OS-medaljer i segling 2008 alltså. Det säger åtminstone min känsla. I augusti får vi se vad den är värd…

Tyck till om ledaren här nedan eller maila direkt tillFri, 13 Jun 2008 11:20:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1690570_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxFör tio år sedan jobbade jag mitt inne i Småland som informationschef för Sveriges största trähustillverkare Myresjöhus. Efter första mötet med branschorganisationen STR, Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund, minns jag att jag frågade min chef om det verkligen var STR och inte PRO vi just hade besökt. Mötet hade helt enkelt en
sådan sammansättning av deltagare att jag tyckte frågan var på sin plats. Först skrattade chefen gott åt min kommentar, men vi fick flera gånger senare anledning att bekymrat återkomma till samma frågeställning.

EN STARK OCH TROVÄRDIG branschorganisation är bra för alla aktörer på en marknad. Branschorganisationen sitter på mycket specialkunskaper inom just sitt område och är därför en viktig remissinstans exempelvis inför politiska beslut, eller kanske vid de debatter i medierna som ofta dras igång av betydligt mindre insatta krafter. En aktiv roll bidrar till en bättre bild även bland dem som inte är direkt berörda. Branschorganisationen bevakar självklart medlemmarnas intressen, men kan samtidigt ställa krav och ge utbildning och auktorisation som ökar kunskaperna och stärker tryggheten. I båtbranschen inte minst för oss som seglar och åker båt och i slutändan är de som använder alla tjänster och produkter.
BÅTBRANSCHEN STÅR DOCK, liksom stora delar av samhället i övrigt, inför, eller till och med mitt i, en generationsväxling modell större. 40-talisterna, som byggt upp och arbetat fram mycket av alla de båtar, produkter, butiker, varv, fabriker, marinor med mera som
dominerar idag, ska lösas av. Och det ska ske utan att deras stora erfarenhet och myckna kompetens går förlorad. Det är viktigt för hela båtlivets fortlevnad.

I BRANSCHORGANISATIONEN Sweboat har föryngringen redan påbörjats. Jag åt för ett tag sedan lunch med Mats Eriksson, nytillträdd vd, och fick en mycket positiv bild av det förnyelsearbete han sjösatt. Ambitionen är att Sweboat ska vara en kvalitetssymbol för konsumenten, en symbol som innebär just trygghet och trovärdighet. Hur den saken fungerar i verkligheten kommer Segling att bevaka framöver.

HUR GICK DET DÅ MED trähusfabrikerna? Jo, STR gick upp i en annan organisation och tynade sedan sakta bort. Jag tror inte på något sätt att Sweboat om ett decennium gått samma väg, men Mats, låt mig ändå komma med ett litet tips redan nu: In med fler seglare och kanske någon kvinna i styrelsen!

Tyck till om ledaren här nedan eller maila direkt till

Wed, 14 May 2008 13:32:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1624723_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxJag är uppvuxen i Bohuslän och har bott flera år i Skåne och i Stockholm. Jag har varit medlem i både KSSS och GKSS. Jag har instruerat på seglarläger i Blekinge och kappseglat mitt i skogen på en kolsvart småländsk sjö. Numera delar jag tiden mellan Kullavik i norra Halland och Stockholm.
Och visst kan man raljera om 08:ornas sjödränkta trädgård,ominsjöseglare bland granarna, eller om sillstryparna på västkusten. Om man vill, alltså. Men även om mitt hjärta klappar lite extra för västkusten, så är rubriken inget försök att få slut på den ständiga jargongen om var de fi naste seglingsvattnen och den vackraste skärgården fi nns. För den finns ju där vi seglar just för stunden, och i hjärtat och i sinnet på var och en av oss.

NEJ, RUBRIKEN SYFTAR på de reaktioner jag fått efter artikeln om Ovni 395 i förra numret. Det är nämligen inte bara min mamma som undrat om jag är spritt språngande galen, som låter yngste sonen sitta utan flytväst och dingla med benen utanför mantåget. Men så illa är det inte. Självklart har Erik flytväst på sig, även om den är väl dold under smocken. Själv känner jag mig nästan lite naken utan flytväst, ungefär som om jag skulle glömma bilbältet. Om det inte är kav lugnt och gassande varmt, förstås. Då brukar jag lämna västen på bänken i sittbrunnen. Det finns ju ingen lag om flytväst, utan fungerar bra med
vanligt sunt förnuft.

TYVÄRR RÄCKER INTE längre det sunda förnuftet till på sjön. Då återstår bara lagstiftning. Båtkörkort har vi ju hört talas om ett tag, men nu fi nns faktiskt ett konkret förslag: Tre olika så kallade behörighetsbevis ska gälla från 1 april 2011. För båt som är minst tio
meter, eller som för motor gör minst 15 knop, blir åldersgränsen 15 år. Samma ålder men högre krav ska gälla för båtar som är längre än tolv och bredare än fyra meter. Slutligen – om båten går fortare än 30 knop för motor krävs, oavsett dess storlek, ett kompletterande
höghastighetsbevis. Det kan man ta från 18 års ålder.

LÄGG MÄRKE TILL att knopgränserna bara gäller vid motordrift. Även efter 2011 kan vi seglare alltså, oavsett ålder, obehindrat plana iväg i en jolle, på en bräda eller i en katamaran långt fortare än så. I alla fall om farkosten är kortare än tio meter. Eller som tjänstemannen
på Näringsdepartementet uttrycker det:
– Att segla kräver mycket mer kompetens än att köra motorbåt, så det är inte befogat att reglera seglingen. Ingen får väl för sig att segla så fort om man inte har tillräcklig kunskap?

Så är det förstås! Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vi seglare är kunniga och säkra till sjöss. Och ännu säkrare ska vi bli. På
sidan 57 i det här numrets stora sjöräddnings- och säkerhetstema listar vi en del av de kurser som redan finns att välja
bland. De ges i både öst och väst.
Det är bäst.

Tyck till om ledaren här nedan eller maila direkt till

Tue, 22 Apr 2008 13:03:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1580716_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxI samband med Båtmässan i Göteborg ledde jag, på uppdrag av Stenungsunds Segelsällskap, en paneldebatt kring Sveriges största kappsegling. Även om klassiska Tjörn Runt har tappat hälften av startfältet sedan storhetstiden på 1990-talet, så är tävlingen fortfarande i särklass i Sverige. Och även om deltagarantalet i fjolårets Tjörn Runt antyder en försiktig uppgång, så är arrangörerna förstås fortsatt oroade över halveringen. Till paneldebatten hade därför samtliga deltagare i Tjörn Runt bjudits in, och funktionärerna lyssnade och antecknade intresserat alla förslag och idéer som kom upp.

DET VAR ANDRA gången vi gjorde den här övningen, och i år kändes stämningen i salen betydligt bättre än i fjol. Lyhört och målmedvetet har Stenungsunds SS nämligen försökt åtgärda de inkomna synpunkterna, ett nödvändigt förändringsarbete som heter duga. Intresset kretsade nu istället mycket runt handicapsystemet SweLYS, eller bara LYS som det vardagligt kallas. De speciellt inbjudna gästerna och LYS-experterna Tommy Björkqvist och Tommy Andersson, fi ck ta emot en mindre kanonad av frågor, påståenden och förslag. De såg stundtals något pressade ut där uppe på podiet.
SJÄLV TYCKER JAG att LYS är smått genialiskt. Tänk att alla vi som kappseglar, nästan oavsett vilket redskap vi använder, kan tävla någotsånär rättvist mot varandra. Fullständigt och totalt rättvist kan det visserligen aldrig bli, men fi nns det egentligen något som är rättvist här i livet? Och var fi nns i så fall kryddan och stimulansen? LYS-grundaren Lars-Olof Norlin, som skrivit fl era artiklar i ämnet här i Segling, ska ha all heder av sitt inledande arbete. Och det ska förstås alla funktionärer som arbetar med att upprätthålla och utveckla LYS-systemet också ha. Tommy & Tommy är bara två av dem. Vilket jobb
de gör, och dessutom helt ideellt! Vad skulle det ha kostat på affärsmässiga villkor?

PÅ SIDORNA 95 – 101 kan du läsa mer om LYS, och vi presenterar hela listan med 750 båtars handicaptal. Det är 89 fler än i fjol! Allt detta får vi seglare alltså till skänks av ideellt arbetande entusiaster, som sliter hårt i det tysta för vår skull. Det är egentligen bara nyutkomna eller lite speciella båtar som inte kommer med i listan automatiskt. Ägarna till dessa kan istället själva ansöka om ett LYS-mätbrev som bara kostar några hundralappar. Och en av de största
svenska importörerna har redan bestämt sig – framöver levereras alla Hansebåtar med färdiga LYS-mätbrev! När följer övriga tillverkare efter?

Tyck till om ledaren här nedan eller maila direkt tillThu, 20 Mar 2008 12:03:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1488188_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspxI somras gick vi in mot Fiskebäckskil för att lägga oss i gästhamnen Lyckans Slip. Jag rattade en fransk aluminiumbåt på nästan 13 meter och dryga tio ton, som jag ännu inte hade hunnit vänja mig vid att manövrera. Speciellt inte inne bland en massa andra båtar, ankarlinor och bryggor i en trång hamn.

Trots den rutinerade besättningen – Emil som är seglingsinstruktör, Erik som pinnade familjens kölbåt redan som fyraåring och Emma som korsat Atlanten – kände jag mig onekligen lite osäker där vid rodret. Det kunde bli vanskligt att hitta en plats i den packade hamnen, och tänk om jag skulle tvingas vända hela ekipaget på en femöring längst in i en återvändsgränd...

BÄST SOM JAG STOD där och funderade över hur vi skulle bära oss åt, så möttes vi av en kille i gummibåt. Han hälsade oss glatt välkomna till Lyckans Slip men beklagade att hamnen nog var för full för vår båt. När jag undrade om det verkligen inte fanns en chans att lägga till någonstans, bara för en natt, så bad han oss cirkla runt en stund medan han kollade den saken. Efter kanske en kvart återkom killen med positivt besked, och lotsade sedan smidigt in oss till servicebryggan.
Bemötandet vi fick i Fiskebäckskil är ett praktexempel på hur det borde gå till i överfulla svenska gästhamnar i mitten av juli. Men olyckligtvis är det långt ifrån alltid som det fungerar så väl. På sidan 16 skriver Seglings frilansmedarbetare Eva Neveling om sina tråkiga erfarenheter, som jag vet att hon tyvärr delar med många av våra läsare.

PER JOHANSSON ÄGER lejonparten av det bolag som varje år ger ut Gästhamnsguiden tillsammans med Svenska Kryssarklubben och Riksföreningen Gästhamnar Sverige. Han förklarar att hamnarna klassifi ceras utifrån säkerhet (hur väl man ligger), miljö (trevnad, trafikintensitet, ordning, skyltning etc) samt antalet toaletter och duschar och deras skick. Visserligen lätt kvantifierbara egenskaper, men ganska hårda och fyrkantiga. Och inte en stavelse om mjuka värderingar såsom hur bemötandet ska vara, eller vilken servicekänsla som ska gälla i hamnen.

EVA NEVELING VILL återupprätta hamnkaptenen, och jag kan inte annat än hålla med. Men det behöver inte nödvändigtvis vara en skäggig gammal sjöbjörn. Nej, det räcker gott med en kille eller tjej i en gummibåt, så länge han eller hon har rätt inställning och servicekänsla. Jag hoppas att attityden och bemötandet från Fiskebäckskil sprider sig till fler gästhamnar redan i sommar. Då blir det trevligare för oss alla. Och så kan jag själv känna mig lugnare vid rodret på ännu någon obekant båt!

Tyck gärna till om ledaren! Kommentera här nedan eller maila direkt tillThu, 28 Feb 2008 11:09:00 GMT/COMMUNITY_Min_sida_BlogEntry-1333554_Tab-Blog_DXNI-98864_User-1333104_.aspx