Oktober 27, 2008

Tanklöst

Först var det bara tyst. Sedan sjönk det in vad det var som hade hänt. Mannen med Ray Ban-brillorna tyckte att han hade kontroll över sig och sitt. Men när den sista knuffen med styrbordsmotorn skulle göras för att flybridgebåten skulle ligga perfekt vid sjömacken gick något fel.

Ögonblicket senare pekade de dubbla reglagen rätt föröver. Flera hundra hästars vrål och rök knuffade hela ekipaget med fru, barn och två hundar upp på land. De kom halvvägs innan det tog stopp. Nu låg det stolta 11-metersfartyget med den främre halvan uppe i stenröset bredvid båtmacken.

Svårartad slagsida.

Som jag minns det tog det en halv evighet för den olycksdrabbade att få stopp på maskinerna. Men när så äntligen skedde gick det desto snabbare att lämna platsen och anlita någon som kunde bärga vraket. Hur det kunde gå som det gick, om det var hjärnsläpp eller om han bara fastnade med skepparkavajen i reglagen, vet bara de ombordvarande.

Om ens de.

Det ovan beskrivna är mitt starkaste minne som feriearbetare på en båtmack under sommarloven. Men så finns det också många charmiga
minnen. Macken i Lina näs på Ljusterö, eller ”Pontonen” som ortsborna kallade den, var händelsernas centrum. Skulle man vara uppdaterad med skvallret och allt annat som var värt att veta på ön fick man fanimej finna sig i att komma dit. Ofta. För där fick man höra om Ohlssons pojkes moped verkligen gjorde 70 knutar med den nya
trimsatsen. Och om kärringen Zetterberg hade fått sin dom ännu, efter att ha snattat både såpa och rotborste på ICA. Jo, nog fanns det samtalsämnen på Pontonen alltid. Skvaller, när skvaller är som bäst. Om inte annat så drog den till sig många båtturister som spenderade pengar i en glesbygd som de annars aldrig hade besökt.

Men nu är sjömackarna hotade. Detta sedan OKQ8 och Statoil har funnit att mackar som levererar bränsle till båtar inte är lönsamma. Därför är det nu upp till varje enskild mackägare att se till att han har något eldfängt att sälja. Hur det ska gå till är inte klart men vi reder ut hur det ser ut för tillfället på sidorna 82–86.

Min största oro är naturligtvis inte att skvallret mellan pumparna på skärgårdens alla mackar ska tystna. Värre är att vi vanliga båtägare ska behöva åka orimliga sträckor för att kunna fylla på bränsle. Det är både dumt, dyrt och miljövidrigt. En klen tröst är att man från den 1 januari 2009 får ta med sig 240 liter bränsle i bilen när man åker till båten. Jag säger klen, för det är en beklaglig nödlösning.

Men det är klart – när två bilar med 12 jeepdunkar vardera krockar på väg till båtklubben en fredagskväll så kan man bara tänka sig hur det skulle se ut. En show som smäller mycket högre än en flybridgebåt i ett
stenrös.

Oroar du dig för din framtida bränsleförsörjning till båten?

Svara på frågan, tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

Elias Johansson

Ledare | Kommentarer (1) | Tipsa en vän