Augusti 14, 2008

Spilla onödigt blod

I Norrlands inland kan båtlivet vara speciellt, blodigt och hårt.

Jag är mitt på norra Dellen i en kajak. Ovanför mig kretsar en ilsken mås som har byggt bo på ett grund. Runt sjön tornar berg och
kilometer efter kilometer av skogar upp sig.
Lugn.
Ro.
Då ringer telefonen. Min fru Linda undrar var jag är och om hon ska
hämta mig snart eftersom ungarna ska nattas, borstas tänder på, det ska ätas middag och hon vill inte vänta så länge. Punkt.

– Jag har en bit kvar. Har just paddlat genom Norrboån och har
hela sjölandet kvar fram till Näppänge innan du kan plocka upp mig. Säger jag och lägger på. Jag tittar på spöet som sitter fast på fördäck och undrar om draget har fastnat nu när jag är stilla. Stilla, förresten? Var inte kajaken en bra bit närmare land när det ringde? Tittar upp mot himlen och ser tunga, förbannade moln samla sig. Det ser illa ut,
men ännu är det vindstilla. Vevar upp en meter lina och märker: det är något i andra änden(muller). Något stort. Dra, hala, veva. Riktigt stort (muller).

Abborrkäften dyker upp vid vattenytan samtidigt som Tor drar hammaren i Rungners huvud.
Nu måste jag fatta ett snabbt beslut. Runt omkring mig slår åskviggarna ned i kransen av berg och ljudet som rullar ut över sjön får mig att förstå hur en tyrannosaurus rex kände sig när han såg kometen slå ned i Mexikanska golfen. Rädd, men inte tillräckligt rädd för att släppa bytet.
Abborren är alldeles för stor för att den ska få plats i sittbrunnen på
kajaken (hur ska jag ha ihjäl den?) och (muller) jag släpper ut några meter lina (muller) för att kunna paddla in den till stranden. Abborren, som dragit min kajak i flera meter medan jag pratade i telefon, ser ut som en vattenskidåkare som brutit båda benen när den studsar fram efter båten. Når fram till stranden, bankar skiten ur abborren
(som är lika lång som min underarm) och ser blodet från huvudet blanda sig med regnvatten i skogskanten. Sedan rusar jag in under träden, hittar en presenning som någon har lagt över en trave ved – och drar den över huvudet.

De följande 30 minuterna av mitt liv går i grönt, luktar möglig plast och
låter som om man kastar småspik på en bilruta blandat med tungt artilleri. När jag tittar fram är allt borta. Kajaken har blåst långt åt vänster, paddeln ligger uppe i skogen, fiskespöet en bit ut i sjön och abborren ... är borta. Det kändes som att ha betalt tre miljoner för en lägenhet, bara för att nästa dag se värdet rasa till 700 000 kronor.

På vägen hem började jag tvivla på att det verkligen hänt, och var tvungen att se på bilden jag tog med telefonen. Där var den – den största abborre jag någonsin sett – förmodligen den största jag någonsin kommer att plocka upp.

Och så tänker jag på morfar som rumlade hem någon gång på 1930-talet från en dans och såg en älg simma bland näckrosorna i Stor-Valsjön. Han och en bror rodde ikapp älgen, band fast en morakniv på åran och hackade ihjäl den.
Grymt, visst. Men de var fattiga och gnagde i sig allt som fanns på djuret. Jag slog ihjäl en makalös fisk och lät den försvinna i vågorna. Till vilken nytta?
Allt jag fick med mig var en halvtaskig fiskehistoria.
Morfar blev i alla fall mätt.

Tyck gärna till om ledaren, kommentera här nedanför ellar maila direkt till:

Paul Bogatir

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän