April 19, 2007

Den flygande holländaren

Säg vattenskoter. Och båtägarnas ögon mörknar. Politikern höjer fingret. Polisen lossar handklovarna från bältet. Sommarstugeägaren tar ner hagelgeväret från väggen. Advokaten vädrar tvist och ringer sin Mercedeshandlare. Detta flytetyg som inte klassas som båt därför att det saknar fribord och som knappast kan räknas in bland vattenleksaker med sin hundra hästkrafter starka
motor, toppfarter bortåt 60 knop och prislapp en bit över 100 000 riksdaler, är en flygande holländare.
Men. Detta hemlösa, av många baktalade, hatade, avskydda, fruktade och tidvis förbjudna flytetyg kan mycket väl vara den vitamininjektion, den föryngringskur som ett av elefantiasis drabbat
båtliv så väl behöver.
Detta mellanting mellan båt och bräda som hittills hamnat i händerna
på en körglad och hämningslös skara fartdårar, kommer att upptäckas av en annan skara som i vattenskotern ser möjligheter att komma åt båtlivets sötma utan att ta miljonlån eller slita ihjäl sig på 40 år gamla renoveringsobjekt.

Denna lättkörda farkost är ett utmärkt sätt att pröva på sjölivets vedermödor i form av vågor, grynnor, väjningsregler, navigering med mera med mera och kräver förutseende, hänsyn, tålamod, sjömanskap och skicklighet i framförandet.
Som all annan framfart på sjön.

Men eftersom alla organisationer, myndigheter, politiker, lobbyister, talesmän, ordföranden, landshövdingar och tjänstemän har stoppat huvudet i sanden och låtsats att den inte existerar, har den år efter år fått växa vilt utan tukt och ans. För några år sedan spred sig paniken.
Vad ska vi göra åt den? Så ställdes frågan. Förbjud otyget! Blev svaret.
Ett synnerligen bekvämt sätt att lösa problemet. Varför man inte förbjöd vattenskidor och wakeboards – företeelser i samma härad – när man ändå var på gång är lika obegripligt som ologiskt.

Försäkringsbolagen stoppade också huvudet i sanden genom att helt enkelt inte försäkra dem. Det var inte frågan om de skulle stjälas, utan när, som en ansvarig försäkringsman uttryckte det.
Må så vara.
Men varför inte ta tjuren vid hornen?

Sverige är ett land känt för att lösa problem när de uppstår. Först en utredning där fakta blottas och förslag till åtgärder läggs på bordet. Sen får instanser, myndigheter och organisationer tycka till. Därefter manglas förslaget i ett utskott och kommer ut i politiskt korrekt kostym och presenteras för Riksdagen. Som röstar. När lagrådet har granskat förslaget är det bara ett halvår kvar till verkställighet.
Så borde frågan om vattenskoterns framfart ha attackerats. Nu blev det
ett omstritt förbud, begränsningar och liknande slag i luften, en sväng till Komissionen i Bryssel och ett besked som en barnunge hade kunnat räknat ut.

Vattenskotern är ett flytetyg som vilken båt som helst. Och skillnaden mellan den och tre och en halv meter båt med aktersnurra är ingen om man ser till funktion och vad de kan ställa till med i form av oväsen, fara för badande och liknande.

Jag har ett förslag i all enkelhet. Sätt likhetstecken mellan vatten- skoter och båt. Ska vi i framtiden ha körkort på snabba båtar ska det även gälla vattenskotrar. Ska vi ha kompetens för att framföra båtar över en viss storlek, kräv kompetens för att köra vattenskoter.
Och så vidare.

Till sist. När Bustrarna var glödheta för båttjuvarna för några år sedan fortsatte försäkringsbolagen försäkra dem. Men krävde stöldmärkning, ordentliga lås och annat stöldskyddande för att hålla premien nere. Varför inte samma attityd till vattenskotern?

Jag har aldrig suttit på en vattenskoter.
Är inte säker på att det är my cup of tea, eller är snarare säker på att det inte är det eftersom jag gillar att fara fram långsamt i farlederna. Hur som helst. I det här numret får vattenskotern gott om utrymme. Och jag sjunger den långsamma färdens lov på sidan120.

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän