Mars 29, 2007

Klassresan

Ryds Båtindustri ses över axeln av de fina varven på Orust där man har byggt båtar i hundratals år och där vissheten hur båtar ska byggas närmast är religiös; om ådrorna i träpluggen går på tvärs är hela bygget fusk.

På ljugarbänkarna pratar båtfolket skit om Ryds. Fortfarande. Men så är båtfolket likt båtbyggarna på Orust konservativt och ser dagen helst med gårdagens glasögon. Allting var bättre förr. I synnerhet på 1970-talet då bensinen kostade 1,75 och svensk båtindustri var Europas
ledande med varumärken som etsades in i båtfolkets hjärnbark: säg Albin, Maxi, Marieholm, Shipman, Fisksätra, Ockelbo, Hajen, Winga, Fram, Solö, Orrskär, Vindö och, javisst, där kommer tårarna.

På 1970-talet var Ryds en spottloska i finkulturens Båtsverige. Någon måste ju ta på sig skitjobbet att göra billiga båtar som Svensson hade råd att köpa.

Idag är alla de kända varumärkena väck. Döda. Begravda. Deras dåliga överlevnadspotential bottnade i en blandning av missbedömning av marknaden och övertro på traditionens betydelse.
Men Ryds finns kvar. Företaget har gjort en klassresa. Och är idag – håll i hatten – Sveriges mest underskattade varv.

Jag tar klassresan först: Gunnar Petersson, Spjut-Pelle kallad eftersom han var framstående spjutkastare på 1940-talet, såg plastens möjligheter och började baka båtar i en källare i slutet av 1950-talet. Han var smålänning, inte snål, ingen båtmänniska, men en entreprenör och säljare av Guds nåde. Båtarna var enkla och billiga
och sålde som smör.

I slutet av 1970-talet spreds en epidemi i de verkställande direktörsskapens Sverige. Framtidens pengar skulle tjänas i fritids-sektorn. Det ena välskötta varvet efter det andra köptes för dyra pengar. Volvo köpte Ryds. Tjänstemannaskaran tiodubblades. Ryds döptes om till Triss. Ett fräckare namn tyckte göteborgarna och allt gick naturligtvis åt skogen. Bo Kölefors, produktionsledare, smålänning, entreprenör, köpte Ryds för en krona och bad Gunnar Petersson ta hand om försäljningen. Bo höjde kvalitén en smula. Så var tidens anda.

Efter några år kom nästa svängom med storföretagen. Utbordarjätten OMC från USA köpte Ryds för att komma åt akterspeglarna. Kvalitén höjdes från Skoda till Opel. Jänkarna fick problem på hemmaplan, sålde tillbaka till Bo Kölefors och så var allt som vanligt igen.

Men inte riktigt. Det stora sker i det tysta. När OMC sålde tillbaka Ryds Båtindustri hängde överlevnaden på att utsläppen av styren hölls igen och på sikt minskade. Bo Kölefors kunde mycket väl ha sålt av och ägnat sig åt församlingsarbetet i frikyrkan. Men han var smålänning, entreprenör, och tog sitt ansvar. I samarbete med Tekniska
Högskolan i Luleå utvecklade han en metod att baka båtar i vakuum. En bedrift som all världens varv borde vara avundsjuka på.

När Bo Kölefors insåg att kräftan skulle ta hans liv sålde han till Nimbus
i förvissningen att där skulle Ryds leva vidare. Och i den fina familjen fick Ryds putsa upp sitt yttre. Från Opel till Volvo. Den fasad-putsningen svarar väl mot den inre upprustning som vakuumbakningen
innebar. Laminatet är luftfritt. Det bakas jämnt och tunt. Det är urstarkt. Vridstyvt. Vaccinerat mot böldpest. Går inte att göra bättre. Att inte Ryds skryter med att baka världens bästa båtar beror på att blott hälften av produktionen bakas i vakuum idag.

Men om några år är de där. Då kanske den blyga attityden blir kaxigare. Lika kaxig som Sveriges bästa båtförsäljare, som naturligtvis säljer Ryds. Jag har pratat med honom på sidan 112.

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän