Juni 15, 2006

Havets hjältar (Ledare nr 7/06)

För tio år sedan fokuserade media på kollisionsrisken med isberg och valar, på stormarna och de skyhöga vågorna i Södra Oceanen. På hur seglarna under en 25 dygns etapp försökte stjäla några timmars sömn då och då i det knakande, bändande skrovet där det bara var fyra grader plus och fuktigt hela tiden. På hur psyket påverkas av de ständiga farorna och riskerna för ett haveri i 25 sekundmeters vind och farter på 30 knop. Det har inte talats så mycket om strapatserna i Volvo Ocean Race de senaste åren. Intresset har i stället fokuserats på tekniken. I år på de nya svängkölarna och problemen med dem. Dödsolyckan på etappen mellan New York och Portsmouth påminde oss brutalt om vilka vedermödor dessa havets hjältar utsätts för. Hur otroligt tufft det är där ute när havet rasar och båten studsar fram i hisnande farter. Olyckan hade inget med kölen att göra. Holländaren Hans Horrevoets spolades överbord i en pressad situation. Otur – kanske i kombination med utmattning – är orsaken. Jag glömmer aldrig en scen ur filmen ”Havets hjältar”, där fiskaren Manuel, spelad av Spencer Tracy, kämpar i vattnet, klämd under en havererad mast, insnärjd i tågvirke med delar av benen avklippta. Ändå pratar han uppmuntrande till rikemanssonen Harvey Chane som blivit riktig karl efter tre månader på havet tillsammans med fiskarna på skonaren ”We’re here”. Salta sjömän, där kamratskap och samarbete är ledord. Många barns hjältar. Det är ingen skillnad på dem och Volvo Ocean-grabbarna. För mig är de havets hjältar minst lika mycket som Manuel. De utmanar, de testar och sätter sina liv på spel. Deras mod kommer oss vanliga båtmänniskor till godo i form av nya bättre material, starkare båtar, nya uppfinningar. Bättre testbänk än detta, det hårdaste av race, finns inte. Hur ska man klassa besättningens prestation på holländska ”ABN Amro Two”, som fann och bärgade sin förolyckade kamrat i beckmörka Atlanten och därefter, några timmar senare, svarade på ett nödrop från spanska Movistar, vände och seglade tillbaka och räddade besättningen som var tvungen att överge sin båt? Yppersta sjömanskap, kallar jag det. Och kamratskap. Men också hjältemod. Samtidigt som jag blir alldeles kall inombords av dödsolyckan, blir jag varm i hjärtat över havets förmåga att ta fram det bästa hos människan.

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän