April 22, 2006

Ljus framtid (Ledare nr 5 - 2006)

Det finns en anledning att se ljust på framtiden. I alla fall för den som ser båten som ett sätt att förhålla sig till tillvaron, ett sätt att leva, ett sätt att lämna en inrutad, förutsägbar vardagsvandring kantad av allehanda futtigheter och tillkortakommanden alltifrån nedslag på bilbesiktningen till kvällstidningars löpsedlar som får en att undra vilken värld rubriksättaren lever i.


Jag tänker på Ulrika Messings lika tvärsäkra som aningslösa uttalanden om körkort på sjön och ett båtregister som hon uppenbarligen tänker sjösätta i höst.

Tro mig. Det blir inget av med vare sig det ena eller det andra.

Det är nämligen bara CE-märkta båtar som går att identifiera och därmed registrera. Skrovnummer inhuggna i akterspegeln och diverse handlingar verifierar identiteten. Övriga – och det är uppåt 90 procent av båtbeståndet – är anonyma. Det går inte att skilja den ena Flippern från den andra. Vilken är vilken Albin 25? De är alla lika, sett med juristens ögon.
Det var av den anledningen – detta juridiska gungfly – som det gamla båtregistret vi drogs med i fem år på 1990-talet skrotades. Ett exempel på konsekvenser: smarta tjuvar såg ut en båt, registrerade den, snodde den, skruvade fast registreringsskylten och kunde visa papper på ägandet – för en intet ont anande tilltänkt köpare.

Ett båtregister är möjligt bara om alla båtar dokumenteras av Sjöfartsverkets män. En gigantisk uppgift. Varje enskild ska mätas, måttas, noteras och registreras. Det är väl en timmes jobb per båt. Säg att vi har 300 000 registreringspliktiga båtar här i landet. Det blir lika många timmar plus en och annan timmes resa. Om Sjöfartsverket mobliserar hundra besiktningsmän, vilket i sig är en omöjlighet, men ponera att de gör det, tar enbart dokumentationen 3 000 timmar eller 75 veckor.
Så ska båtägarna kontaktas, tid bokas, det ska resas hit och dit och det går knappast att göra jobbet när båtarna ligger täckta säg november till mars. Jobbet kommer att kräva 800 000 mantimmar à 500 kronor lågt räknat. Båtregistret kommer att kosta staten, det vill säga oss skattebetalare, 400 miljoner kronor. Och ta minst tre år.
Hej och hå.
Ulrika Messing pratade också körkort och dribblade med begreppen »höga farter« och »sju meters längd«. De sju metrarna har nämnts i någon utredning tidigare och förekommer i skrivelse till regeringen i höstas som Svenska Båtunionen och Sveriges fartygsbefälsförening tillsammans författade.
Där förordas obligatoriskt förarintyg för båtar över sju meters längd med en toppfart över sju knop.
För att få hejd på alla vettvillingar som utan erfarenhet eller kunskap far fram i farlederna i »hög fart« vill Ulrika Messing ha kompetensbevis. Jag har pratat med några personer väl insatta i ämnet. De tror att »hög fart« sätts mellan 30 och 40 knop.

Sju meters längd tillsammans med maximalt sju knop ger en klar gränsdragning. Där hamnar deplacerande båtar, seglare, snipor och öppna båtar med klena motorer. Ett och annat gränsfall uppenbaras, men de är inte många och knappast till besvär. 30, 35 eller 40 knop är däremot högst diskutabla gränser. Avses toppfart, fart som är möjlig att hålla en längre tid, ren eller snäckbevuxen botten? Ska ett eventuellt prov tas en het sommardag eller en kylig, syrerik höstmorgon? Med hur många personers belastning? Om gränsen överskrids med en person ombord, men dokumenterat icke med fyra personer i besättningen, hur göra då? Hur värdera om båten aldrig framförs i säg 35 knop, men väl har kapacitet? Och så vidare.

Jag har som sagt fog för att se ljust på framtiden. Ulrika Messing kommer inte, lika lite som någon utredning tidigare, att lägga fram ett realistiskt, heltäckande förslag.
Får vi en borgerlig regering till hösten ser ännu en utredning dagens ljus. Och vi är åter på ruta ett. Där har vi stått och stampat sedan den första moderna fritidsbåtsutredningen under landshövding Frithiofssons ordförandeskap la fram sitt förslag 1973 (ett av de kontroversiella förslagen var att staten skulle ge båtfolket en krona för varje krona de la ut – på farleder, utbildning och så vidare).

För oss som gillar båtar riktigt mycket spelar det ingen roll hur många utredningar och förslag som kantar farlederna. Vi tar oss fram för egen maskin. Och förlitar oss på vår förmåga att hantera vad som än korsar vår färd.

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän