Mars 15, 2006

Konsistensfett (Ledare nr 4/06)

Vi låg på Rudéns varv på Runmarö med vår ombyggda fiskesmack och väntade på att få magneten till Solomotorn justerad. Vi gjorde det varje vår eftersom farsan alltid glömde att montera av den och förvara den inomhus under vintern. Magneten var ytterst känslig för fukt och kyla och tog skada av en omild vinterförvaring.

Den behövde komma under farbror Rudéns sakkunniga vård.
Medan brorsan och jag låg där på fördäcket och njöt av vårsolen pågick sjösättningen för fullt på varvet. Stockarna smordes in med konsistensfett så att slodan uti vilken båten låg skulle glida lätt. Detta var på den tiden innan räls hade lagts och slodan försetts med hjul. Nu gled den bara direkt mot stockarna och det gällde att minska friktionen trä mot trä. Konsistensfett var lösningen.

Fettet förvarades i stora 5-litersburkar. ”Utå plåt”, som Albert, skepparen på ”Kajsa af Ingarö”, brukade säga. Han tyckte om att säga ”utå” i stället för utav om allting. En vrång skäggig gubbe som också drev handelsbod på Ingarö.

Han var en sån som vittjade 10-åringars metspön på aborre när de var hemma på eftermiddagssaft. Eller slängde förtöjningslinorna i vattnet om han tyckte någon båt låg där den inte skulle ligga. Troligen är det också han som ligger bakom skärgårdshistorien om gasolen som lever kvar än i dag genom muntlig tradition.

När en sommargäst en gång försynt frågade i handelsboden om gasol fanns, svarade Albert vresigt: ”Ställ dig i kön”.
Kön var tolv personer lång. När sommargästen efter en halvtimme kom fram till disken och åter sporde om gasol, svarade Albert:
”Vi för inte gasol”.
Sådan var Albert. En elak fan.

Nu låg han förtöjd där bredvid oss vid Rudéns varv med sin Kajsa. Och vid en tall stod en 5-litersburk. Frestelsen blev för stor. Vi smög fram och tog varsin rejäl klick i handen. Och smorde in Alberts förtöjningstampar just vid pollaren. Ett tag tänkte vi simma ut och göra detsamma med aktertampen, men risken för upptäckt var för stor så vi lät det bero. Som väl var blev magneten fixad innan Kajsa kastade loss. Vi hade förstås blivit högeligen misstänkta och förmodligen åkt på en riktig dagsedel när Albert fått fettiga fingrar. Men när gubbens förbannelser ekade över viken hade vi redan försvunnit bakom kröken i Runmarö kanal och var utom synhåll.

Farsan log.
Förstås både såg och förstod han mer än vi pojkar kunde ana.

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän