December 22, 2005

Det sista fästet

Båten är manschauvinismens sista fäste. Ingen annanstans ser man rollerna så ensidigt fördelade som i en båt. Segel eller motor, kvitt samma. Han styr och ställer, hon tar den roll som han tycker hon ska spela för tillfället. Den passiva är den mest förnedrande eftersom den
ger all makt till mannen och bygger på att kvinnan aldrig får bita i kunskapens äpple, aldrig får lära sig spelets regler, tvingas begå samma misstag gång efter annan, tvingas svälja förnedringen,
alltid komma till korta. Tydligast är mannens närmast föraktfulla inställning till kvinnan när hamnen ska anlöpas. Mannen som har de bästa fysiska förutsättningarna av de två att hoppa i land och få styr på båten de kritiska sekunderna när gammal fart, vind och vågor ska tyglas, ställer sig vid rodret och låter kvinnan göra jobbet. Han ger henne naturligtvis också order i kraft av att han är skeppare ombord och kan och vet hur det ska gå till. Vilket kvinnan inte vet eller snarare aldrig fått lära sig eftersom hon aldrig fått nycklarna till dörren som ska öppnas. Manschauvinism i sin fulländning är när mannen skriker ut ordern ”hoppa för fan” när det är tre meter kvar till bryggan. Alla har hört den. Och blivit illa berörda. Och vänt blickarna bort för att låtsas inte höra replikväxlingen ombord eller snarare utskåpningen från mannens sida.

Det spelar tydligen ingen roll att spelreglerna på landbacken de senaste decennierna har förändrats till en större jämlikhet mellan könen. Mannen hållerhårt i rodret. Släpper inte greppet. Trots att alla argument talar för att kvinnan är den som är bäst lämpad att styra båten. Det krävs inga gigantiska muskelkrafter som på segelfartygens tid, vilket förmodligen är den epok som männen refererar till. Kvinnan har en simultanförmåga som mannen aldrig kan tillägna sig. Och är inte så förbaskat prestigebunden. En missad förtöjning och mannen tappar ansiktet i stället för att se det som ett nödvändigt led i läroprocessen – vilket kvinnan har lättare för. Det faktum att kvinnan som aldrig får prova på att manövrera en båt inte kan rädda en överbordfallen man biter inte på män i båt. Orsaken till mansdominansen ombord stavas missuppfattning. Att det måste finnas en allenarådande ansvarstagande auktoritet ombord bara
för att det står så i sjölagen. Formellt må det vara så, men sjölagen är skriven för handelsfartyg där befälhavaren ansvarar för liv och miljonvärden, inte för fritidsbåten som mestadels puttrar på bland skärgårdens öar. Missuppfattningen är fullständigt medvetet tagen
för att mannen ska kunna förverkliga sin våta dröm: att vara kung ombord. Att få leka den absoluta auktoriteten vars order inte får ifrågasättas. Det är maktens 24-karatiga njutning. Det går alldeles utmärkt att fördela rollerna ombord på en fritidsbåt efter
vars och ens förmåga och lust och det går alldeles utmärkt att byta roller. Ena dagen kan jag bestämma hur förtöjningen ska gå till, nästa dag bestämma saltmängden i gröten.
Eller hur? Grabbar.

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän