Januari 29, 2007

Knutte

Elvaåringen låg på Petterssonbåtens akterdäck och lekte med handen i vattnet. Den for än hit än dit beroende på hur han vinklade den. Vi for fram i lugna sex knop på väg mot Hållskär utan att vara helt säkra på vägen. Vattnet krusade sig helt lätt, solen sken. En sommaridyll i min barndom på 50-talet.
Plötsligt var han borta.

Storebror upptäckte det först och ropade. Mamman, min faster, skrek som besatt. Mannen vid ratten, en bekant, chockades. Ingen ombord var särskilt van att vara på sjön. Själv var jag en sorglös grabb på sex år och förstod inte riktigt allvaret. Jag såg faktiskt när Christer
trillade i, men reagerade inte nämnvärt. Jag minns att jag tänkte att han nog bara tog sig ett dopp. Han kunde ju simma som en fisk och så spelade han hockey i Täby IF. Han var något av en idol för mig och kunde ju inte trillat i av misstag.

De vuxna ombord spanade bakåt. Ingen Christer syntes och faster skrek än mer. Till all lycka var Knutte med ombord. Knutte som emellanåt låg i tallbacken nära radiomasterna på Hölö och skrålade med Evert Taube. Kanske med något innanför västen. Knutte, den snälle goe som var rörmokare
och inte så väldigt sjövan han heller, så skärgårdsbo han var. Men han var klok och hade den gamles erfarenhet.

Han slängde i det som låg närmast, ett vitt flöte till näten, tog ratten, saktade in och svängde runt båten i en vid båge tillbaka till flötet.
Därifrån gick han ytterst sakta tillbaka i vårt kölvatten. Alldeles för sakta tyckte faster som skrek: ”skynda, skynda”. Knutte beordrade alla att hålla utkik, faster förut, vi övriga åt sidorna, och visade en pondus ingen tidigare sett.

Efter ett par minuter hittade vi Christer. Han låg där i godan ro och plaskade, svår att upptäcka med mörk kalufs och blå tröja. Ingen flytväst. Man hade inte det på den tiden. Inte på sig i alla fall. Flytvästarna vi hade ombord var nyinköpta, mörkgrå och tillverkade i kapock. Ett material som höll en flytande i fyra timmar, sen hade det sugit åt sig så mycket vatten att man drogs ner i djupet om man fortfarande hade västen på sig. Modernast tänkbara 1952.

Hur som helst, Christer hade hittats och alla kunde andas ut. Det finns mycket att lära av denna lilla sommarhändelse. Mest tycker jag det är
respekten för erfarenhet. Hade inte kloka, lugna skärgårdsbon Knutte varit med vete fanken hur det slutat.
Erfarenhet är ovärderlig.
Särskilt på sjön.
Må vi aldrig sluta respektera den.


Med detta nummer tackar jag för mig som chefredaktör. Det är exakt på numret tio år sedan jag fick uppdraget. Dags att lämna över till Elias Johanson, trätobroder och vän. Jag går vidare mot nya uppgifter inom förlaget, men kvarstår som ansvarig utgivare. De tio åren på Båtnytt har varit den bästa tiden i mitt arbetsliv och jag är djupt tacksam mot alla medarbetare och entusiastiska läsare.


Har du övat man-över-bord på sistone?

Svara i kommentars fältet här nedan eller maila till bryggsnack@ttg.se. Vi kommer att publicera ett urval av svaren i kommande nummer av Båtnytt.

Ledare | Kommentarer (0) | Tipsa en vän